I några inlägg har vi diskuterat förtrollning och olika grader av rationalitet. I bakgrunden har den tyske sociologen Max Weber mullrat, men jag måste erkänna att det min bildning inom fältet är tunn. Be mig inte förklara skillnaden mellan Marx och Webers klassbegrepp.
Som vanligt erbjuder Wikipedia tröst (Länk) och jag inser att Foucault inte var den förste som försökte förstå maktens natur.
Weber var en av de sociologer som verkligen försökte studera maktens väsen och betingelserna för maktens utövande. Enligt Weber berodde en lyckad maktutövning till stor del på i hur hög grad en maktutövare kan få den underordnade att tro på legitimiteten i hans maktinnehav. De huvudsakliga grundvalarna för att göra anspråk på makt och motiven att underordna sig makten grupperar Weber i tre idealtyper;
(1) de rationella (2) de traditionella (3) de karismatiska legitimeringsgrunderna.
I det första fallet baseras auktoriteten på att de underordnade tror på legaliteten hos en fastställd ordning och på makthavarnas rätt att ge anvisningar för att upprätthålla denna ordning. I det andra fallet är auktoriteten grundad på tron på traditionens okränkbarhet och på legitimiteten i att på traditionellt sätt utse makthavarna. Den tredjeidealtypen, den karismatiska, grundar sig på den utomvardagliga hängivenheten för en helig person, hjälte eller annan förebild.
Begreppet “rationalitetens järnbur” lämnar mig inte oberörd. Jag borde nog ha läst lite mer sociologi.
Från det traditionella handlandet har man gått mer åt värde- och målrationellt handlande, från att legitimera makten traditionellt gör man det alltmer med hjälp av byråkrati och från de traditionella organisationsformerna har det vuxit upp alltmer byråkratiska organisationer. Detta ser han som en paradox, i och med att rationalitetens utveckling har inneburit stora framsteg i fråga om teknik och produktion, men har medfört en förlust för den existentiella grunden i människors liv.
Förra året belade jag bloggen och mig själv med solnedgångsförbud eftersom jag inte vill framstå som banal. Nu tänker jag att en välplacerad grill lyfter motivet till konstnärliga höjder.
Tysta tankar 
Vad ska man säga, vacker bild på grillen i skymning.
Grilltyp, tja i år blev det inget, för varmt och lusten har inte riktigt infunnit sig att sätta fyr på den och dänga dit köttet.
Sociologi – tja på den tiden man studerade var det en form av förakt som lades på den som studerade sådant. Nått hotten tott över det hela. Inte alla hästar hemma. Möjligen en jargong från 70-talets teknologer.
Men det här med maktutövning – tar du den brukar du sitta osäkert i sadeln. Får du den genom förtroende – det vi kallar politisk maktutövning – blir det Webers makttyp 1. Är detta inte just vad demokratins maktutövning i dess prydnad är, vi har lämnat makten till de folkvalda att upprätthålla ordning och skapa anvisningar – Skollagen är en bra företeelse på det.
LikeLike
Oj – nu öppnar vi den lådan igen! Skolan är kanske till sin struktur ett praktexempel på övertron på rationalitet. Om vi skriver tydliga mål och tydliga ansvarsförhållande så blir det bra?
Nej, jag tror makten finns någon annanstans. I mellanrummen mellan människorna, i de glidande blickarna och de återhållna rörelserna…
Men vi väljer att upprätthålla skenet av rationalitet tillsammans – och vi gör det med största möjliga övertygelse!
LikeLike
Intressant att ni hade så låga tankar om sociologer. På min arbetsplats händer det att sociologer yttrar sig nedsättande om ämnet pedagogik…
LikeLike
Väldigt snygg koppling mellan kropp och själ här. Vi äger inte ens en grill och känner oss litet som freaks för alla andra grillar ju. Men någon till finns det uppenbarligen eftersom jag hamnade på 67%. 🙂
När det gäller ledartyperna undrar jag vilken som är farligast? Är det den karismatiska eller är det lika illa om folk är oreflekterande och lydiga som om de är hängivna och frälsta?
LikeLike
Hej Helena och välkommen tillbaka från de ouppkopplades rike!
Går det att gradera farlighet? Jag tror att det i Machiavellisk anda till sist handlar om att få saker gjorda – eller som det heter på managementsvenska: “situationsanpassat ledarskap”.
Jag har haft alla sorters chefer och trivdes bäst med de som lät mig vara ifred – men jag är inte säker på att de verkligen var “ledare” i den här betydelsen.
LikeLike
Tack Mats. Litet har jag nog saknat detta blåaktiga sken. 🙂
Nog går väl farlighet att gradera? Hitler var väl den karismatiska sorten, men Stalin, Idi Amin och Saddam Hussein, not so much. När jag nu har tänkt litet till har jag kommit till att det inte spelar någon större roll om hjärnan är avstängd på grund av rädsla, likgiltighet eller känslorus. Grejen är liksom att den är avstängd.
En chefs främsta funktion är ofta att se till att de andra kan göra ett så bra jobb som möjligt. Om du har blivit lämnad ifred när du har gjort ett bra jobb är det väl alldeles utmärkt?
LikeLike
Jo det är min poäng – bara det blir gjort!
Jag har också arbetat under högt karismatisk ledare. Det var roligt och härligt, men hade en underlig eftersmak… Jo, hjärnan var nog lite avstängd. X tänkte åt oss.
LikeLike