I morgon avnjuter jag veckans fjärde studentfest och vi har inte lagat mycket mat här hemma. Än har jag inte  fått smörgåstårta och det känns lite snopet. De tre kalasen har varit väldigt olika och jag gillar att den gamla högborgerliga traditionen går att anpassa efter familjebakgrund.

På en av festerna var jag den ende som kunde studentsången och upptäckte att det är ganka ensamt och svårsjunget på slutet om man börjar i högt läge – idag sjöng vi trestämmigt. Jag har lärt mig att inte till varje pris sitta ute och gärna ta med en extra tröja.

Sakta bryts mitt motstånd ner och jag finner mig själv fånigt leende åt den förhoppningsfulla ungdomen. Idag sjöng den musikaliska familjen en jamaicansk motsvarighet till studentsången: Everything´s gonna be alright

Det känns som om vi behöver varje smula framtidstro som går att skrapa ihop.

P.S. Jag gillar rostbiff.