Ungefär så säger Arne Melberg i Filosofiska rummet om “Montaigne – en tidig bloggare” (Länk)
När jag läste litteraturvetenskap 1974 var Melberg en del av de unga farliga intellektuella som hotade den gamla litteraturhistoriska traditionen med nya franska och filosofiska perspektiv. Hans texter om Lars Ahlin var snåriga och vi brottades med att förstå dekonstruktionen av författarrollen som gjorde läsningen dubbelbottnad. Våra lärare talade föraktfullt om “kejsarens nya kläder” och jag förstod nog inte riktigt vad de bråkade om.
Nu påstår Melberg något som vid första anblick verkar banalt “De som klagar på bloggen som form är inte bloggare” – men när jag funderar vidare kanske inte är så enkelt. De som fördömer bloggenren gör det ofta från ett formalistiskt utifrånperspektiv. En texts värde kan inte enbart bedömas utifrån läsarens aspekt och det finns ingen given kvalitet i själva texten som går att värdera utifrån neutrala kriterier. Det är graden av autenticitet som gör bloggformen spännande och traditionen av att skriva självreflekterande har djupa rötter i 1500-talets Italien.
Det är svårt att tänka sig en blogg utan avsändare eller med “allvetande” berättarröst. Även anonyma bloggar bärs upp av det som vi lite mystiskt kallar “en röst”.
Montaigne lever
Jag försöker översätta till en annan genre. De som förfasar sig över bloggarnas privata karaktär bär sig åt ungefär som en tonåring som tror sig veta vad sex är utifrån de kunskaper som går att inhämta via porr. Ur detta perspektiv verkar det vara en ganska meningslös och ibland till och med motbjudande syssla. Min poäng är:
– Det är roligare att vara med än att se på!
Tysta tankar 
http://inasresa.blogspot.com/2010/05/om-bloggandet.html
Hälsning…
LikeLike
Det var bra! A-M
LikeLike
Dessutom behöver de som inte orkar med bloggare välja att inte läsa dem. Det tycker jag är fiffigt. A-M
LikeLike
Oj, vilken vågad bild, vilka metaperspektiv. Konstnären i konstverket i det högra nedre hörnet ser ju ut att även han stå med brallorna nere, och då är det ju bara för oss att erkänna att vi inte riktigt vet huruvida den riktiga konstnären till den riktiga bilden också instämmer i att ” det är roligare att vara med än se på”, så gör i alla fall bildpublicisten på denna blogg. Ungefär så snårigt tror jag det är även i verklighetens bloggdiskurs.
LikeLike
Mitt bästa knep när jag är “vågad” är att antingen gardera med fin- eller folkkultur. Då kan man aldrig bli riktigt plump.
LikeLike
Vi har flera nya kommunikationsformer. Vad jag har kunnat utröna är chattandet och SMS:andet bland tonåringar lågt på innehåll. Det verkar handla mycket om social bekräftelse. För somliga blir det rent av en tvångströja, ett effektivt verktyg för rangordning och mobbning. Kan ingen kritisera och analysera det istället?
Bloggandet har inga sådana inslag. Man skriver om man vill, man läser om man vill, ibland möts man, ibland knuffas man in på nya vägar.
LikeLike
Jag vet inte om den här kritiken är på riktigt. Länge var det pressen som försökte dra en gräns mellan riktiga journalister och bloggare. Nu tror jag att vetenskapen gärna skulle vilja göra en liknande uppdelning.
Men apropå ingenting – jag har lite svårt att förstå politiker som bloggar som en del av partiarbetet. Helena löser det vackert, men många tycks inte funderat över det där med att vara personlig och då krockar det med bloggens underförstådda autenticitet.
LikeLike