Patrik Svensson skriver ett inlägg som kritiserar myten om det ensamma geniet som skapar stora konstverk i yttersta avskildhet. Länk
1. Finns det verkligen några empiriska belägg för att någon blivit mindre genialisk av att exempelvis ta hand om sina barn? Om det geniala går att mäta, var går den exakta gränsen mellan genialitet och simpla försök att ursäkta omognad, ansvarslöshet eller ett asocialt beteende.
Efter att ha tillbringat den senaste månaden i sällskap med Lars Noréns dagbok känns det här som en relevant frågeställning. Författaren längtar efter gemenskap men är egentligen bara lycklig då han kan skriva – och då är han tyvärr ensam.
Svensson försöker göra det till en ideologisk fråga om gemenskapens betydelse och nya kollektiva uttrycksformer, men lyckas inte övertyga mig om att det ensamma geniets tid är över.
En dag ska jag dra mig tillbaka och leva i isolering på en bergstopp… Då djävlar ska ni få se på skapande!
Det kommer aldrig hända.
P.S. Testa http://photofunia.com – kul bildeffekter på nätet!

Skapandet kan tar sig olika uttryck. Så riktigt påstår du att det inte går att skriva i grupp. Det geniala görs i ensamhet vet alla som satt orden på pränt.
Samma gäller framtagandet av produkter. Någon tänker sedan tar gruppen vid och förfinar tanken.
LikeLike
Jag brukar gilla att hänvisa till yogafilosofi, så även här.
“The four ashramas [social status] are brahmacharia [the celibate student life], garhasthia [the married household life] varnaprastha [retired life] and sannyasa [the renounced order of life].”
http://www.wva-vvrs.org/mag/mag3a.htm
Min guru är 77 år gammal. Han hade egentligen tänkt tillbringa ett år i Himalaya ensam, men var i enlighet med traditionen tvungen att fråga sin fru om lov, så nu är han och tillbringar tid med barn och barnbarn i Canada i stället, och kommer att tillbringa en kortare tid i Himalaya.
Oavsett i vilket skede man befinner sig i livet, så bör man följa dharma för det skedet till fullo.
LikeLike