Jag läser senaste numret av Lärarnas tidning och njuter av att känna igen mig i Anne-Marie Körlings ord om hur det är att blogga.

Länk

Bristen på verkliga pedagogiska samtal förde mig ut på nätet. Mitt första trevande blogginlägg föddes ur min vilja att kommunicera mitt yrke och berätta om det som sker inifrån skolan. Mina små, små ord skrevs inte på ett vitt papper utan ut i ett diffust och obekant svart hål. Jag skrev och tryckte på publicera. Ett knapptryck ifrån och jag var bloggare. Men vem som skulle läsa hos mig, med vilka jag skulle gå i dialog och vilka kunskaper jag skulle berikas med ? Om detta visste jag ingenting.

Nu, några bloggår senare, ingår jag i pedagogiska diskussioner, är i dialog med många läsare, skrivande tänkare, praktiker och med en mångfald av perspektiv.

Jag har genom sociala verktyg blivit inkluderad i ett stort utvidgat kollegium där frågorna är många, diskussionerna stora, och där jag själv kan välja vilket fokus jag vill utveckla, läsa om och delta i.

Jag minns den första tidens misstänksamhet och trevande försök att testa gränser. Hur privat ville jag vara? Hur närgånget kunde jag kritisera den egna verksamheten?

Nu, efter snart 2000 inlägg, tänker jag att misstagen har varit förvånansvärt få. Jag tror att bloggen har gjort mig professionellare – om vi använder ordet i betydelsen “yrkesmässigt engagerad”. Den neutralt distanserade lärarrollen intresserar mig inte.

Nästa gång någon frågar om jag är “den där bloggaren?” kommer jag att ta det som en komplimang och foga denna identitet till mina övriga.

Om att synliggöra gränser

P.S. Missa inte de övriga artiklarna om IT och sociala medier i Lärarnas tidning #7 2010