Jag har faktiskt bara varit på två riktigt bra konserter de senaste åren, Martha Wainwright på KB och brodern Rufus på Ystads teater.
Håkan Engström skriver en tvekande recension om Rufus senaste skiva och jag kanske håller med. Samtidigt är det svårt att inte falla för mannen som låter rösten sväva ut och fylla rummet – obekymrad om sådant som måttlighet och god smak. Han är för mycket och skivan handlar delvis om sorgen efter mamman som dog i höstas. Vad kan man säga mer än… oemotståndligt?
Tysta tankar 