Efter 300 sidor av Lars Noréns dagböcker genomgår jag en långsam personlighetsförvandling och pendlar mellan arbetsmani och flyktdrömmar. Boken är hopplöst detaljerad och fruktansvärt rolig. Det går inte att låta bli att tycka om det här folkilskna och pompösa geniet.
Jag har minst 1000 sidor kvar och mina vänner är oroliga för var det här ska sluta. Lars Norén drar in mig i sin värld och tänker att den här lusten att berätta allt är både skrämmande och lockande. Drömmen om total och hänsynslös ärlighet – kan det bli något annat än manipulativ posering?
Rod Stewart – I Don’t Want To Talk About It
Tysta tankar 
Jag gillar Fredrik Lindström mycket mer än Lars Norén.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2275686&BroadcastDate=&IsBlock=
LikeLike
Dom tävlar inte riktigt på samma bana….
tack för tipset!
Just nu försöker jag hitta min inre “Lars” – gud bevare omgivningen.
LikeLike
Jag vet detta, men det är något med Lars Norén som skapar kalla kårar mitt inne i min själ.
Ett jäkla blodigt sår finns någonstans och min “radar” känner av detta. Där fastnar jag. Vad och var är det blodiga såret och vad är orsaken.
LikeLike
Det mest rörande i dagböckerna är hans oerhörda omtanke om sina barn.
Dottern avbryter ett par på ett café som beklagar sig över att de har haft en “Norénjul”. Hon säger ungefär:
– Förlåt mig, men jag är Lars Noréns dotter och han är en mycket kärleksfull fader som alltid spred mycket värme kring familjehögtiderna. jag vill inte att ni ska använda hans namn på ett nedlåtande sätt (fritt ur minnet).
Men det småaktiga och hatiska pulserar också under ytan i boken
LikeLike
Ah, har tänkt pa att lasa den där blogginspirerade publikationen: vad är sa bra med den? med Noren?
LikeLike
Det är den berusande känslan av hänsynslös ärlighet. Han har liksom gett upp det där hoppet om att bli omtyckt av alla – samtidigt som han är ett kärlekstörstande barn som ständigt ropar efter bekräftelse.
Jag tror att det är motsägelsefullheten och bristen på självdistans som jag finner oemotståndlig.
LikeLike
Samtidigt kan jag tycka att han är patetiskt naiv i sitt förhållande till omgivningen. Ungefär som Bergmans ständiga ältande.
LikeLike
Jo – det är inte bara charmigt!
Det finns människor som läser böcker för att de vill beundra författarens moraliska karaktär. Jag hör inte till dem.
LikeLike
Hehe, later trovardigt nog som forklaring. Perfektion? Vem vill ha det? och varfor efterstravas den overallt nufortiden? som om man sjalv reducerart sig till en glad konsumerande/konsumerad entitet.
LikeLike