Det har varit en underlig vecka. Jag försöker förstå hur stämningarna går inom Delegationen för Jämställdhet i högskolan och varit med på två konferenser under veckan. Deltagarna är ofta hämtade från den grupp människor som skriver jämställdhetsplaner och vill skapa ordning i organisationerna. I paneldebatterna lyser en otålighet igenom och många vill ta till skarpa metoder som straff och belöning för att skynda på de önskvärda jämställdhetsprocesserna.

På kvällarna läser jag Lars Noréns dagböcker och det är en helt annan värld. Brutalt självutlämnande och motbjudande i sin småaktiga elakhet. Samtidigt är texten helt oemotståndlig i sin föregivet skoningslösa autenticitet. Jag är glad att inte höra till den innersta kretsen och sågningen av Jan Malmsjö är magnifikt rolig.

Kanske är jag lättlurad, men det kommer att kännas underligt att försöka läsa fiktion efter detta. Varför bry sig om påhittelser när det finns dagböcker?