“Sluga maktkvinnor” – är det en komplimang?

Det har pågått en del diskussioner om kvotering till högre utbildning och den allmänna meningen tycks vara starkt negativ mot den här typen av åtgärder. I styrelserummen råder den motsatta meningen bland kvinnor.

Svd, DN

En majoritet av de 100 kvinnor som anses ha störst makt i svenskt näringsliv är numera för en lag som tvingar börsbolagen att öka antalet kvinnor i styrelserna, enligt Veckans Affärers kommande nummer. I fjol var 32 procent av kvinnorna på tidningens maktlista positiva till en kvoteringslag, rapporterar Ekot i Sveriges Radio.

Genusforskaren och företagsekonomen Agneta Stark är inte förvånad.

– De här sluga maktkvinnorna har insett att nu är det läge att flytta fram positionerna ordentligt genom att trycka på i det politiska systemet på samma sätt som de säkerligen trycker på inom sina egna nätverk, säger hon till Ekot.

Agneta Stark kommenterar  omsvängningen av attityder med en viss sälta och jag blir osäker på ordens valörer. Är inte detta en form av härskarteknik? Eller är “slug” ett ord som vi måste omvärdera? Den som tänker ge sig in i de manliga hierarkierna måste antagligen vara som Baloo (både listig och stark).

22 thoughts on ““Sluga maktkvinnor” – är det en komplimang?

    • Nog är det underligt att männen avkrävs djupare förklaringar på vad de förväntas tillföra i skolan!

      Här är det liksom bra… för att det är bra?

      Like

  1. Är det någon som funderat över en den grundläggande funktionen med bolagsstyrelser?
    Är det någon som tror att denna funktion kommer att vara densamma med könskvoterad medverkan?

    Like

    • Jag gissar att det handlar om att ta obekväma beslut och att en effektiv styrelse inte ska ha alltför nära band till verksamheten eftersom den då riskerar att handla sentimentalt och hota konkurrenskraften?

      Tänker du att kvinnor skulle lida av någon sorts empatiskt överskott som skulle hindra den här formen av beslut?

      Nu förs diskussionen i termer av ren meritokrati – duktiga personer hindras pga kön. Kanske är frågan mer komplicerad än så.

      Alternativet är att jämn könsbalans alltid är bra per definition. Men då borde det ju vissa sig i form av överlevnad.

      Like

  2. Mats
    Jag är i ett helt annat tankerum.
    Funktionen med styrelser är att anordna en manlig statusarena i en manlig hierarkiordning.
    Därav de svarta kostymerna i din förra inlaga.

    Manlig minimalism med syfte att attrahera en viss sort av det motsatta könet.

    Evolutionära spegelbilder.

    Med inkvoterade kvinnor får de andra kvinnorna leta andra arenor där de rätta männen finns påfåglade.

    Kanske finns de i de framtida riskbolagen som ger tusan i börsen eftersom den blivit för certifierad.

    Vad händer då med med nyskapandeprocesser som i hög grad styrs av den triviala soppan testosteron.

    Like

  3. Aha – jag har nog alltför lite erfarenheter av det här. Eller så väljer jag att göra mig en smula dum.

    Om allt är ett stort parningsspel får det verkligen djupa konsekvenser för analysen av…hmmmm…. allting!

    Tänker du styrelserummet som en sorts arena och att den egentliga drivkraften för karriär är evolutionär – att skapa personliga fördelar? Antagligen är det frustrerande att upprätthålla myten om “företagets bästa” och “samhällsintresse” om det egentligen handlar om genetiska fördelar!

    Nyskapandeprocesser och testosteron – hänger det verkligen samman? En sorts revanschism som bara vill slå världen med häpnad? Jag är inte helt främmande för tanken och min egen kreativitet mår bra av adrenalin.

    Like

    • Tja – ni båda verkar ha liten erfarenhet kring styrelsearbete. Flera skilje linjer finns.

      En, de demokrariska, här styr intresset.
      Företagmässiga – kunden väljer och styrs bort styrelsen!!!

      Like

    • Jag är intresserad av kopplingen till maktens uniform – det anonyma och tidlösa. I en marknad där alla slår knut på sig för att fånga uppmärksamheten finns det tydligen en annan bana som vilar i sig själv med någon form av självklar auktoritet.

      Kanske med ett dolt hot, men grundbudskapet är fyllt av självförtroende:
      – Jag är värd att lyssna på och behöver inte spöka ut mig för att lyckas.

      Om partners finner det här attraktivt och om det är en avgörande faktor för evolutionen vet jag inte – men jag tycker det är ganska genant att det fungerar. Och skådespelet gör mig bedrövad.

      Like

      • Men Mats – det har väl alltid funnits människor oavsett kön som har en egen inneboende akutoritet.

        Vad är det för fel på det så länge du inte spelar härskarteknik med den. De personer som dominera rummet är oftast själva omedvetna om det. Och behöver inte yttre attributen.

        Min morfar var en sådan person.

        Själv hade jag aldrig svårt att fråga morfar om saker. Mina jämnåriga kusiner var dock rädda. Och det sades om honom, småbrukare som han vara, att han alltid var pelaren i sammanhanget som bar upp. Var respekterad även av baron på godset som en klock karl.

        Like

      • Jo – auktoritet är ett av de svåraste orden. Å ena sidan kan det vara en inbyggd kvalitet hos personen som bygger på vissa färdigheter eller kunskaper – å andra sidan är det helt kontextuellt, d.v.s. någon måste se dig som en auktoritet, Först när du intar den positionen är du en verklig auktoritet och om det kommer någon som vet mer om grodors fortplantning (det var bara ett exempel) så förlorar du position. Och i värsta fall både ansikte och respekt samtidigt – om du inte har haft något annat att bygga din maktposition på.

        Jag tänker att en del av lärarens auktoritet bygger på verklig makt (betyg) , annat på verklig kunskap (ämne) och en ganska stor del på att ikläda sig rollen. Den sistnämnda delen är problematisk eftersom den är så lätt att blanda samman med de övriga.

        På samma sätt som de manliga skådespelarna behöver sin smoking behöver lärarna sin roll?

        Like

        • Ligger mycket i det. Där är väl de lärare som har den förmågan att i klä sig rollen som vi kommer ihåg i vuxen ålder och som lyckades förmedla auktoritet till ämnet.

          Och det är de här personerna som jag schablonmässigt kallar för stephöns. Du måste inta scen skolan och klassrummet varje dag.

          Like

        • Man kan alltid tolka det på det när man säger ordet scen.

          För mig är en scen varje gång jag möter publiken oavsätt det är styrelserummet, konferenslokalen, middagsbordet eller vara den befinner sig.

          Och auktoritet är för mig trovärdigheten i ditt budskap du ska förmedla och ditt förhållningssätt. Är det övervärderat eller???

          Like

        • Oops – det var ett känsligt ämne!

          Så du jämför god pedagogik med försäljning??

          Tråkigt!!

          Det är inte det jag menar med auktoritet.

          Like

        • Inte särskilt känsligt – men jag tror att parallellen finns och en del föreläsare fokuserar mer på retorik än innehåll.

          Och då är det i betydelsen “övertalning”. Jag tänker att den dimensionen är farlig eftersom den lägger ansvaret hos läraren som ska motivera mottagaren och paketera innehållet smakligt.

          För mig är pedagogik något annat!

          Det är det väl för dig med?

          Like

        • Visst den faran har du alltid oavsett om du har en skola driven i offentlig regi eller i fristående skolform. Det är inte produktionsformen som är störande utan personligheterna i sig.

          Pedagogik är som du helt klar säger något helt annat än retorik. Men ibland kan jag få en känsla att akademierna, speciellt de humansistiska, har en konstig syn på detta.

          Pedagogiken blir väl inte sämre av att det finns lärare som också har paketerat innehållet på ett sätt att de får omdömet: Hög kompetens i ämnet och Hög förmåga att förmedla kunskapen.

          För mig är det vad pedagogiken går ut på.

          Annars blir väl lärarna en skrällande cymbal :=). Jmf 1 Kor 13:1

          Like

        • Jo det är en konst för sig. problemet är den här synen på att det går att hitta en form som fungerar på alla. De här generella föreställningarna om form riskerar att tränga ut det som jag menar är pedagopikens egentliga själ – ett möte mellan erfaenheter.

          Like

Leave a comment