Fredric från manliga nätverket i Borås tipsar om norskt jämställdhetsarbete. Menn i Barnehage tycks ha hittat en form av rekrytering som uppskattas av statsmakterna.
I Sverige menar delegationerna för jämställdhet i skola och förskola att riktade satsningar skapar skuldkänslor hos kvinnliga pedagoger. Det tror inte jag.
“Barnen gör allt det som vi vuxna har slutat med”
Tysta tankar 
Skulle det ge skuldkänslor hos kvinnliga pedagoger om man vill ha män i barnomsorgen över huvud taget? Men hur ska man få reda på om det faktiskt är så att riktade satsningar skulle ge skuldkänslor? Och vad skulle kvinnorna känna skuld över i det här sammanhanget?
Och hur tänker man att man ska kunna rekrytera män, om det nu är så viktigt? Jag tror i och för sig inte att en film skulle göra underverk på något sätt. Även om vår statsmakt skulle gilla idén, tror jag inte den skulle vara så framgångsrik. Det skulle nog behövas andra satsningar.
LikeLike
Det är en underlig teori som presenteras av delegationernas experter och bl.a. bygger på Ganneruds forskning, Läs mer:
https://lumaol.wordpress.com/2010/01/22/jamstalldhet-i-lararutbildningen/
Jag tror nog att de flesta kvinnor är klokare än så och ser vinsterna med jämn könsbalans på flera olika plan. Problemen uppstår om dessa vinster hotar ideologin om att “det egentligen inte är någon skillnad” mellan könen. Då kan ju män inte per dfinition tillföra något.
Skuld är helt bisarrt i sammanhanget. Psykologisering hör hemma hos psykologen och borde inte vara en faktor i statligt jämställdhetsarbete.
Jag vet inte vilket som är mest effektivt – men någon måste bestämma sig för om det är en viktig fråga. Ungefär som det politiskt ses som intressant att män tar ut föräldradagar. En blandning av ekonomiska och ideologiska incitament samverkar till den positiva trend vi ser nu.
Postivt är helt min tolkning.
LikeLike
Om det inte är någon skillnad, vem kan då bidra med något? Hur sorterar man ut de som skulle kunna ha något att ge barnen och verksamheten? Är man tillbaka i könet då (läs: kvinnor) eller finns det andra kriterier som inkluderar både män och kvinnor? Det verkar som om den där “forskningen” är mer än lovligt traditionell i sitt eget könsrollstänk.
Tänk om man kunde komma fram till att det där med att på ett professionellt sätt ta hand om små barn i grupp, inte är beroende av kön, utan att det mer har med empati, mentaliseringsförmåga, ork, grad av vuxenhet, förmåga att mitt i vuxenheten ha nära till leken och buset. Skulle kvinnorna känna sig snuvade på på ett privilegium då? Men skuld? Vet forskarna vad ordet betyder?
Men som du skriver, så måste någon bestämma sig. Vill man från politiskt håll ha män i barnomsorgen över huvud taget?
LikeLike
Jag ser det som en mångfaldsfråga. Nu är innehållet starkt kodat av traditionellt kvinnliga värderingar och personalen tror att det är normalt och neutralt.
Då handlar det om att lyfta konflikterna till en öppen nivå och börja förhandla. Men det kan också vara så att en stor del av verksamheten är bortom könsolikheter. Tyvärr kan vi inte veta något om detta förrän jämn könsbalans är uppnått. Då kanske vi kan diskutera vad som är kodat eller ej!
Visst är skuld ett underligt begrepp – normalt skulle sådant inte tillmätas betydelse.
LikeLike