Anders Mildner skriver om den svåra gränsen mellan privat och offentligt rum i sociala medier. (länk) Det moderata bajsskämtet på Facebook kanske inte är det bästa exemplet på humor vänner emellan, men jag delar oron inför en ängslig värld där alla ord vägs på guldvåg.
På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.
För några veckor sedan ställde jag en fråga om gränsen mellan personligt och privat i läraryrket. (länk) Resultatet antyder att de svarande är starkt oeniga huruvida detta är en svår fråga. Forskningsmässigt gör detta att frågeställningen blir i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.
Är det i skrattet vi visar vem vi verkligen är?
Tysta tankar 
I skrattet kan vi skönja ett medgivande och en igenkänning!
Jag har själv gjort det och kan identifiera mig med det den retoriska föredragshållaren säger!
I övrigt tycker jag om mössdebatten att det är ett antal “kissnödiga” föräldrar, från Reinfeldt-land, som fått en “kissnödig” förskoleägare att överreagera på en skitsak. Men kanske välfärdens barn aldrig mött misslyckandet.
LikeLike
Ibland har jag dåligt samvete för att jag uppmuntrar studenter att stå upp för sin rätt att vara sig själv.
Det uppfattar jag som kärnan i hela värdegrundsarbetet.
Men jag har kolleger som menar att det handlar om “vett och etikett”!
LikeLike
Finns det en motsättning i detta?
LikeLike
Konventioner är allt igenom yttre anpassning.
Kanske är det romantiskt att odla myten om någon form av “själv” och det är antagligen möjligt att se livet som en rad förhandlingar och överenskommelser.
Så – i min värld finns det nog en motsättning. Även om det finns en del personer som lyckas klara av det här sociala spelet utan att kompromissa med sin inre övertygelse. De flesta betalar nog ett rätt högt pris för att bli accepterade.
LikeLike
Som jag ser det är det en absolut oungänglig nödvändighet att rätten att vara sig själv kombineras med utrymmet för övriga att vara sig själva. Om en människa hävdar rätten att ‘vara sig själv’ på bekostnad av någon annan faller hela konceptet och vi får en situation som den vi har i landet idag, där en grupp hävdar sitt revir på bekostnad av andra som tvingas ut i marginalen och kanske ännu längre än så.
Vett och etikett handlar, såvitt jag kan se, om exakt samma sak – att uppföra sig på ett sånt vis att även övriga får utrymme att uppföra sig.
Så sett ur mitt perspektiv finns ingen motsättning, utan en komplettering av bilden.
LikeLike
Jag har svårt att vara någon annan än mig själv. Det innebär inte att jag inte kan smälta in i miljöer utan att förlora mitt “ego”.
Vett och etikett är just förmågan att uppföra sig. Och det underlättar om man kan avkoda det social spelet i det sammanhang man befinner sig i.
Och de som betalar ett högt pris, som du säger, bottnar inte i sig själva som individer. Det som brukar kallas självinsikt. Har du den är det inte svårt att rulla runt i olika nätverk.
Problemet är bara de oreflekterade som uttrycker sig. Det kom speciellt fram i debatten på SVT om Facebook och Mats. Det är tydligen enligt Mannpower “välfärdens barn” som är chefer som har svårt för detta.
När man inte kan skilja på dikt och verklighet blir det fel. Därför var det befriande att höra Mats själv berätta. Och ytterst graverande att Peter från förskolan inte vågade komma till debatten. Tyder på att självinsikt och självbild saknas hos de som agerat i enfaldens tecken.
LikeLike
På en kurs diskuterar vi Goffmans begrepp “back stage” och “front stage” som ett sätt att komma runt förvirringen om vad som egentligen är det där absoluta “självet” som jag tror kan vara en ganska plågsam romantisk föreställning om ett homogent och harmoniskt jag.
Min föreställning om anpassning är att de sociala kamelonterna betalar ett ganska högt pris för sin förmåga att smälta in i olika sociala sammanhang.
Samtidigt räknar jag mig själv till denna kategori och ser det som en färdighet jag inte vill vara utan. Det är ansträngande, men intressant.
Jag tänker att Morricas definition av vett och etikett mer handlar om hänsyn än den uppsättning regler som styr vårt umgänge. Hänsyn är jag absolut för.
LikeLike