Neonarcissistisk aria

Anders Mildner menar att vi inte är mer narcissistiska idag än tidigare. Samtidigt har vi möjlighet att leva ut vårt bekräftelsebehov genom nya medier på ett sätt som är provocerande för en generation som försöker dra en gräns mellan privat och offentligt.

Länk till Sydsvenskan

I min lilla marknadsundersökning menade en läsare att jag borde ta ställning tydligare och därför försöker jag tona ner min analyserande sida. Dagens åsikt är “narcissism är bra”. Kanske kan texten hjälpa oss att skamlöst bejaka vår inre Ranelid?

Mildner ställer frågan om det går att tänka bort vårt behov av bekräftelse:

Om du inte tror att bekräftelse spelar en roll i ditt liv, så föreställ dig att du ALDRIG får något tillbaka när du använder dig av sociala medier, att du ALLTID möts av tystnad, oavsett vad du sänder ut. Med den ökade delaktigheten på internet har vi börjat att sålla i våra liv på ett nytt sätt. Vi väljer ut brottstycken som vi sedan visar upp för omvärlden. Förhoppningen är naturligtvis att vi ska få något tillbaka. Men vi vet antagligen inte i vilken mån vi omedvetet försöker leverera just det material som vår publik, det vill säga våra vänner, kommer att nappa på. Som gör att de klickar på like-knappen under statusraden i Facebook, skriver en kommentar på bloggen eller retweetar ett Twitterinlägg. Frågan är alltså: vet vi i vilken utsträckning vi börjar att förändra våra liv för att vi ska mötas av bekräftelse istället för tystnad?

Vi drivs av två drömmar som är svåra att förena. Å ena sidan finns en längtan att bli älskad för den vi är, med brister och fel. När Daniel Stern skriver om begreppet “att bli sedd” handlar det om att se personen bakom det som ögat möter.

Å andra sidan är livet för de flesta av oss ett ständigt ledtrådssökande. Hur ska jag vara för att bli populär, eller till och med älskad. Vilket pris är jag beredd att betala för att dra besökare till min blogg?

Bilden är dock oerhört komplex och det finns egentligen ingenting som talar för att den tid vi lever i nu är mer ytlig än tidigare. Just ytlighet är ju annars något som vi förknippar starkt med narcissistens tomma och uppblåsta skrytande om det egna jaget och den egna situationen. Men tittar man på det innehåll som de unga skapar får man oftast helt motsatt bild. De budskap som skickas ut i sociala medier handlar långt ifrån alltid om framgång och lyckade fasader. Vi kan ju faktiskt lika gärna bli bekräftade åt andra hållet – som deprimerade, nedstämda och sorgsna. Men omröstningskulturen kommer vi ändå inte undan.

De sista ödesmättade orden hänger kvar i luften. Kanske finns det inte tillräckligt mycket uppmärksamhet på planeten Jorden och därför är vi dömda att tävla med varandra. Jag tänker att bloggen är ett demokratisk redskap som bryter upp hierarkier och förnyar synen på vem som äger rätten att yttra sig.

I avslutningen berättar Mildner om hur dagens barn leker popstjärnor och jag letar efter en länk till hans egen karriär i gruppen Beagle.

Jag minns inte att de lät så här: The Beagles – Deep In The Heart Of Texas (spotify)

Frågan är varför hunden skäller. Kan det vara en hyllning till sig själv?

The Beagles?

The Beagles?

19 thoughts on “Neonarcissistisk aria

  1. All har vi bekräftelsebehov.

    Social media har det braiga med sig att det är ingen som har makt över orden. Här kan vem som få sin röst hörd utan att mediaetablissemanget har makt över vad som publiceras.

    Är speciellt tydligt om du någon gång försökt publicera dina manus i bokform eller få debattinlägg publicerade i pappervarianten av tidningar. Där sitter tyckareliten och sovrar utifrån sina snäva ramar.

    Sedan vet jag inte om det är nyttigt att appliera på det sjukliga självcentrerande förstörande beteendet narcissism – de ligger ruskigt när pykopatens beteende. Usch!

    Like

  2. Kanske ska vi pröva det mjukare hobbynarcissist?

    Men du har rätt – det finns ett behov av att hålla en gräns mot det patologiska. Dessutom kan det vara skönt att markera ett avstånd till de personer som använder omgivningen som kulisser i sitt eget stora drama.

    Like

  3. Ja – annars hade man väl inte valt att i mellanåt stå på scen och driva kurser. Älskar man inte det ska man nog bara sitta bakom datorn och skriva.

    Och de patologiska ska man alltid isolera har jag lärt mig efter att handskat med några sådana männiksor. De är notoriska lögnhalsar och öderläggar allt omkring dem. Dessutom är det inte deras fel att det går åt skogen utan omgivningens.

    Like

  4. Vi kanske ska vara försiktiga med den här formen av låtsasdiagnoser?

    För oss som lever i utkanterna av Peter Pansyndromet och pendlar mellan hobbynarcissism och smygautism är det en sport att dölja de grandiosa personlighetsstörningarna.

    Like

  5. Kanske det, men det är ibland härligt att använda arketyper för att forma en bild. Ibland behövs förenklingarna för att nå fram.

    Man får väl acceptera att man är nörd och obstinat av sig. Det brukar ju inte störa andra än de som ska var korrekta och passa i den sociala ramen.

    Like

  6. Låter bra – fast när jag använt ordet har det snarar varit epitet på någon som brinner extra för en sak.

    Många av de briljanta hjärnorna är väldigt nördiga och totalfokuserad på vad de håller på med. Nästan en passion eller kärleksförhållande. Eller som min gamla mor sa sommaren som var när jag satt och blogg “Du verkar älska det där”.

    Och briljanta hjärnor sitter inte bara på killar.

    Men ur ett medialt sammanhang kan man säga på Fylkingskt vis: Äntligen!

    Like

  7. Nu har jag i flera dar tänkt att när jag kommer hem ska jag leta upp en passage från Heberleins bok, den om att inte vilja leva, för där finns en viktig distinktion beskriven, när nåt man skulle kunna kvala in som, och som lekman göra den felaktiga bedömningen, att det vore narcissism. När det i själva verket är en gränslös effekt av en maniskt pågående psykisk ohälsa. Men nu, nu, nästa gång jag passerar hemmet: då ska jag försöka komma ihåg! För det var väldigt bra, tyckte jag.

    Like

  8. Nu så …

    … ang. temat pittoreskt kreativ narcissism, och hopsidaisy: det var långt ifrån ovan förda diskussion, men ändå, vet inte varför detta citat kom till min hjärna som en måttstock på det som inte längre är en sund strävan efter: älska mig! Det finns alltså patologi och icke-patologi i ämnet:

    “Alla dessa sönderknarkade geniala hjärnor. Alla dessa skrumpnande levrar som skramlat runt i författarkroppar och konstnärssjälar. Alla dessa män som knullat hej vilt och krossat både sina egna och andras hjärtan av bara farten. Alla dessa kvinnor som bjudit ut sina kroppar till höger och vänster och bara fått förakt och könssjukdomar. Aldrig kärlek. Aldrig kärlek. Alla som självmedicinerat. Som självmedicinerat lite för mycket. Som tillslut hängt sig, skjutit skallen i bitar, dränkt sig, skurit halsen av sig eller bara supit ihjäl sig.” /Ann Heberlein

    Like

    • Den gränsen, den gränsen…

      Samtidigt är vi vanliga fascinerade på gränsen till vanvettet. En möjlig tanke är att det går mycket energi åt att hålla sig på rätt sida strecket.

      Konst skulle då vara en form av självmedicinering – hur medvetet tror jag inte är en viktig fråga. De flesta av oss vill nog tro att vi skapar i någon form av ädelt syfte?

      Jag tolkar Ann H. som om allting till sist handlar om att vilja bli älskad. Det är svårt att säga emot.

      Like

  9. Att gå på impulsen, lockelsen skulle nog vara vad Ann H avser här, och förstås drogandet, missbruket, bakom vilket man inte sällan döljer sitt utlevande, alkoholen kanske accentuerar, men även utan alkohol skulle man rasa på, menar hon nog … liksom. Ett nervsystem som är i olag alltså, ibland (inte alltid) psykiska trauman. Impulsstyrdheten. Nä, jag tror inte att hon menar att den gränsöverskridande saknat, saknar kärlek, men! i all sin oförmåga, som ofta varat länge, eller med öar av totala misslyckanden med livet, där finns behovet, förstås: älska mig, trots allt.
    Liksom det gör hos andra, men när man fungerar, konverserar och producerar och även betalar sina räkningar i tid finns inte mycket att begära av en annans kärlek.

    Like

    • Hur gör man när man begär en annans kärlek?

      Hur gör man för att sluta hysa begär efter en annans kärlek?

      Antagligen är det de här krafterna som gör oss till människor.

      Jag kommer från en kväll då vi har diskuterat vår vilda ungdom och vad som hände med dem som inte kunde hantera sitt missbruk lika väl som vi. Det är svårt att inte romantisera den tiden och på olika sätt saknar vi den där galenskapet – eller “drivet” och lusten att testa gränser.

      Like

      • Jo – normalt sett glider den ifrån oss i en dimma av föräldraskap och arbete. Kanske vårdad på bilder och genom att vi biter oss fast vid musiken.

        Här blev det lite allvarligare eftersom vi inte träffats på 30 år och fortfarande hade bilden av den gamla personligheten kvar som huvudintryck.

        Like

  10. Ungdomen ja! 😉

    Men du, med det jag skrev om att “begära kärlek”, menade jag nog hur man känner när man bränt det mesta omkring sig och fortfarande begär kärlek från sin omgivning, naturligtvis, men: det är kanske förstås mer utmanande att älska någon som är så destruktiv …

    Like

  11. Utmanande är ett väldigt laddat ord och jag tror att de flesta av oss drömmer om att omfamnas av den sortens kärlek. Samtidigt är det antagligen en upplevelse som jag gärna vill skona mina medmänniskor ifrån.

    Vi tangerar religionen. Att älska Kristus för hans självdestruktuivitet – skulle det vara ett bevis på offervilja?

    Like

Leave a comment