Jag träffar en gammal vän och vi diskuterar vad en blogg egentligen är. Vilka konventioner underkastar jag mig när jag skriver i den här formen? Vilka antaganden gör jag om den anonyme läsarens förväntningar? Kan det verkligen vara en helt fri genre där jag ohämmat kan testa infall utan att någon blir besviken eller arg?
Mitt ömtåliga ego värjer sig mot tanken på att jag skulle skriva för att tillmötesgå någon och jag vårdar myten om min fria kreativitet. Samtidigt är jag nyfiken på vilka outtalade önskemål som finns. Hur blir jag mer marknadsanpassad?
Nu har ni chansen att önska er en ny Mats. Ni får forma honom efter behag. Kryssa i valfritt antal rutor i enkäten.
Jag lovar ingen snabb förändring!
Tysta tankar 
Nej tack.
Jag föredrar en Mats som är sig själv som han är, varierad och omväxlande efter humör och situation framför en som försiktigt anpassar sig efter hur han tror andra vill att han ska vara.
LikeLike
Tack – jag tar det som en komplimang.
Vad tänker du om frågeställningen: De outtalade förväntningarnas betydelse för en litterär genre?
Är jag så fri som jag inbillar mig?
LikeLike
Jag är inte helt säker på att du faktiskt vill att jag svarar på den frågan *ler milt*
LikeLike
Ok – det låter obehagligt!
Min tes är att vi är bäst när vi tror oss vara fria – men antagligen arbetar konventionerna under ytan som en form av ….hmmmm…. estetik?
LikeLike
Estetik är ett bra ordval *håller med*
LikeLike
Saknade :
mer analytisk
mer logisk
🙂
LikeLike
Ojdå – jag som tänkte: mer intuitiv!
LikeLike
Jo, det finns bloggkonventioner, det tror jag absolut. Olika beroende på vilken bloggenrer du verkar i. Längden på blogginläggen är en t.ex. en ram, olika snäv beroende på vilket kontrakt du har med läsaren. Ditt sätt att snabbt formulera ett ämne, och presentera en konflikt i detsamma är också konventionsstyrt. Är läsaren dina bästa vänner är det en speciell art, men om inte då har du några rader på dig att läsas eller klickas bort. Aktualitet är också viktigt, speciellt som du har valt att verka där, som ett komplement till den etablerade mediaströmmen, då måste man nog som du leverera, snabbt, flera inlägg med smart punch-line, men för det bör man nog också vara uppdaterad på vad övriga artikelkommentarer och bloggar redan diskuterar. Det utvidgade samtidssamtalets- genre inriktning skolfrågor, blir din(hehe). Och din personliga touch är för mig: din ovilja att representera din institution, din ovilja att vara genus-rätt-riktig, samt din genuinitet och progg nostalgi. Och för att göra detta bra och marknadsmässigt tilltalande (göda läsaren): svarar du på kommentarerna med ett öppet och engagerat sinne, du lever lärande!
Men genre: tänkt på de långsammare betraktelserna, de ensamma mammorna, de unga sjävldestruktiva, ja du vet: titta på dina egna blogg-länkar, vilka genrer?
LikeLike
Tack – det är skrivandet är nog en sorts identitetsarbete. Ett försök att ringa in sig själv och experimentera med olika hållningar.
Jag måste nog fundera mer över genrebegreppet. Antagligen kommer aldrig “blogg” att fungera som beteckning, men för mig ger formen en illusion av frihet och snabbhet som fungerar. Det som ställer till det är just den här graden av fiktionalisering – att göra sitt liv till en mer eller mindre tillrättalagd berättelse.
Hur är det nu författare gör för att skapa autenticitet?
LikeLike
Pingback: Neonarcissistisk aria « Tysta tankar
Jag vill ha mer av det jag redan får. Jag vill inte forma dig, jag vill ta del av dina tankar och det du förmedlar. Jag vill att du är dig själv, lyfter de frågor du vill lyfta, och att vi förvaltar värdigt det mod du har att göra just detta, Anne-Marie
LikeLike
Frågan var nog mer ställd utifrån ett självrespekterande perspektiv. Jag är nog lätt besatt av tanken på autenticitet och är livrädd för all form av styrning (kanske för att jag får min dos på lärarutbildningen)
Samtidigt återkommer frågan:
– Varför läser jag besöksstatistik? Varför gläds jag över kommentarer?
Till sist är vi bekräftelsepundare allihopa.
LikeLike
Hej, Mats! Jag är en lärarstudent på Malmö Högskola. Jag hittade din blogg för lite mer än ett år sen ungefär när jag sökte på “estetiska läroprocesser” eftersom mina lärare hade rätt svårt att förklara vad det är. Sen fann jag fler och fler bloggar som jag får ut väldigt mycket av att läsa. Jag håller med Ann-Marie, jag vill se bloggaren och läsa om ditt sätt att se på saker, inte en PK artikel om något. Nu har jag tagit steget att själv starta en blogg och följer därför denna tråd med ännu mer intresse. Jag länkar till dig på min sida: http://sokarensskoltankar.wordpress.com/ Är det okej?
LikeLike
Mer än OK! Jag lägger en länk till dig också.
LikeLike