Jag försöker följa diskussionen om könskvotering (eller positiv särbehandling som det heter på nysvenska). I webkommentarerna frodas hatet mot feminismen och många förbittrade debattörer tycks mena att det är orättvist att förbjuda stöd just till män.
Sydsvenskan, DN, Svd
Den här fokuseringen vid rättvisa är besvärande och de flesta tycks hysa en orimligt stor tilltro till betygens förmåga att spegla kunskaper eller lämplighet för yrke. Jag skulle vilja påminna de ambitiösa ungdomarna om att det inte är en r-ä-t-t-i-g-h-e-t att bli läkare bara för att man lyckats skrapa ihop 20,0 på komvux. Samhället har inte givit dig ett sådant löfte! Du kanske har lockats att tro att alla utbildning är en bra investering i din framtid? Den här bilden tror jag är ömtålig för högskoleministern – betygen som motiverande faktor är oerhört betydelsefull i en studiemiljö som dränerats på andra inslag av mer personligt värde.
Däremot har samhället skyldighet att se till att statens utbildningspengar används på ett klokt sätt. Om vi vill ha vissa kvoter med arbetarbarn, invandrare, män, glesbygdsbor, rödhåriga, lesbiska eller skidskyttar som läkare, veterinärer, psykologer, jurister, lärare, brandmän, arkitekter eller poliser – ja då får vi väl skapa system som garanterar detta!
Allt är bättre än denna betygsromantiska illusion av rättvisa.
Målrelaterade betyg kan fungera som underlag för vilka barn som klarar högre studier, men forskningen visar att deras värde som förutsägelse av studieframgång är svagt – mycket svagt.
För övrigt är jag emot all kvotering som inte gynnar mig.
På NK:s parfymavdelningen jobbade många kvinnor
Tysta tankar 
Du föredrar således funktionsperspektivet istället för det individuella rättviseperspektivet.
Det svåra är dock att bli överens om funktioner och långsiktiga processer och vad som är bra eller dåligt.
Skall vi försöka strukturera och ordna den kausala processen eller skall vi bara åka med och lossas att vi inte vet vad som är bäst.
Nyliberalerna vet väl vad de vill. Inte ens ha vajerräcken på vägarna är tillåtna i deras världsbild.
LikeLike
Ärligt talat så är mina åsikter en aning halvsmälta och splittrade i frågan. Det kan mycket väl hända att jag byter fot i morgon…
LikeLike
Hur föds bilden av rättigheten till en “fin” utbildning?
LikeLike
Jag tror att barnen från tidig ålder matas med budskapet:
– Om du är duktig så förverkligas dina drömmar!
När föräldrarna sedan inte kan leva upp till det här vaga löftet riktas ilskan mot samhället (som vi upplever som en förlängning av “det goda föräldraskapet”)
Tror jag.
Vilka utbildningar som är “fina” varierar över tid – idag är det regeln om tillgång och efterfrågan som bestämmer status.
Tror jag – ojdå, det är en sådan dag när jag inte vet något…
LikeLike
För tre veckor sedan skrev jag klart mitt examensarbete. Eftersom jag “råkade” befinna mig i Thailand kopplade jag också bort alla tankar som var mer komplicerade än “vilken restaurang ska vi välja i dag då” och har varken läst tidningar eller bloggar sedan dess. Det var jätteskönt, men jag började faktiskt undra om tankeverksamheten skulle komma igång igen överhuvudtaget!
Att läsa ett par inlägg i din blogg kickstartade dock tankarna, tack för det! 🙂
“Målrelaterade betyg kan fungera som underlag för vilka barn som klarar högre studier, men forskningen visar att deras värde som förutsägelse av studieframgång är svagt – mycket svagt.”
Och deras värde som förutsägelse för om individen kommer att bli skicklig/passande för det tänkta yrket är ännu svagare.
LikeLike
Ah, sen är arbetslivet nerlusat med genvägar för dem med kontakter, för svågrar, för män, för kvinnor, för vita, för svarta för för för …
SÅ att försöka att inte reproducera ett ojämlikt, ensidigt och därför odemokratiskt samhälle genom intagning till olika fort- & ut- bildningar vore väl sista chansen vi borde greppa …
LikeLike