I dag följer Sydsvenskan upp artikeln om läxor med en redogörelse för hur föräldrarnas studiebakgrund slår igenom i barnens studieresultat. Det är skoningslösa siffror och jag inser att vi måste tala mer om klassamhället under lärarutbildningen.Idag tror de flesta studenter att allt går att lösa med “rätt” pedagogik och entusiasm.
Jag hör på nyheterna att skolinspektionen ska koncentrera sig på s.k. “problemskolor”. Kanske skulle vi i stället fokusera på s.k. “problemsamhällen”?
Tysta tankar 
Måste det ena utesluta det andra? Skolinspektionens fokus på problemskolor hindrar inte att människor engagerar sig för att rätta till orättvisor och problem i övriga samhället, eller gör det?
LikeLike
Tycker det är intressant att nivågruppering förutsätts vara något ensidigt negativt. Att “starka” elever skulle ge draghjälp åt “svaga” är väl egentligen ingenting som är självklart. Snarare kan det bidra till det omvända – omotiverade elever som tycker att undervisningen är för svår/för lätt.
Sen undrar jag lite hur det “nya” målrelaterade betygssystemet är ett problem i sammanhanget. Menar de på allvar att det relativa systemet var bättre? Det målrelaterade systemet har väl i så fall synliggjort ett problem, som precis som du säger, ligger på en annan nivå. Det är samhället i stort vi borde se till…
Lite typiskt att bota symptom, men inte problemet i sig?
LikeLike
Det är väl förtjusningen över att plocka på meritvärden på de målrelaterade betygen som förstört det. Därmed hänger tänkt bakom de relativa betygen kvar. Och de användes för att konkurrera ut de svaga och de som var plugghästar i klassen. Snacka om klassmakör.
LikeLike
Måste barn ha läxor – vem ska utbilda? Varför är läxan lärande? A-M
LikeLike