Simpson som terapi?

Serien fyller 20 och nu börjar avhandlingarna komma. Vad ska vi göra med denne hopplöse man som kommer undan alla krav på att vara en god förebild?

Inom genusvetenskap och skola finns ett uppdämt behov av förebilder som kan vara tröttande. Det är möjligt att utvecklas u-t-a-n mallar och tydlig identifikation. Familjen Simpson inbjuder inte till enkla överföringar av moraliska värden, men under ytan vibrerar en ständig diskussion:
– Går det att låta bli att älska Homer?

Sydsvenskan

Enligt Ingrid Lindell, litteraturvetare vid Göteborgs universitet, går det en röd tråd från Homer Simpson, via ett otal tv-serier, ända tillbaka till commedia dell’arte-figuren Harlekin på 1500-talet.

– Det vi ser är en manlighet i kris. Det finns ett tema som bygger på mannen som tönt som inte lever upp till idealen, och som ska klara sig undan kraven.

Ingrid Lindell, som har forskat om sitcom, hävdar att serierna har en terapeutisk funktion.

– Situationskomedin är centrerad kring hemmet som traditionellt är kvinnans sfär. Ofta får vi se en man som kommer till korta för att han inte klarar av att hantera sociala relationer och allt som har med hushållet att göra. Vi får skratta åt de problem vi själva har att lösa i vår vardag, säger hon.

Simpsoniserad Mats

4 thoughts on “Simpson som terapi?

  1. Under de 20 år jag har följt serien har jag hunnit växa från att vara en ungdom som identifierade mig med den busige och rebelliske Bart (som efterhand fördjupats något och konfronterat oss TV-tittare med frågor som den om det är rätt att medicinera mot ADHD/DAMP m.m.), till att vara en arbetande tvårbarnsfar med begynnande flint som identifierar mig med Homer.

    Att serien fortfarande har något att ge mig efter 20 år är i sig en fingervisning om att vi har att göra med mer än “bara” en tecknad serie med gula gubbar…

    Like

  2. Simpsonsgänget är enormt duktiga på att fånga upp, lyfta fram, och förstärka, olika tendenser i samhället – de driver med allt och alla.

    Like

Leave a comment