Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.
Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.
Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.
– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.
Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt att forskaren beskriver det som “överdrivet”.
– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.
Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.
Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.
Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.
Män är alldeles för trygga i sin manlighet.
Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.
De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.
Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.
Tysta tankar 
Mats
Den av Niklas beskrivna manligheten är som jag ser det bara en variant av manlig arketyp. Likaså när jag läser Maria Nordbergs analys om den föränderliga manligheten.
Välutbildad medelklass och överklass i urbana kluster kombinerat med enstaka manligheter inom de sociala / kulturella / mjuka arenorna används ofta som termometer.
Parallellt genom alla årtionden / decennier finns den “klassiska mannen”. Tyst, muttrande, skruvande, tipsspelande, gräsklippande, skidåkande, skoteråkande, tekniknörden, mc-körande, fotbollsspelande, snickrande, pokerspelande, båtbyggande, bortlängtande till en situation likt “lonely rider”.
Män som fullständigt skiter i allt vad genusdebatter och och etnologer funderar över. Många vet inte ens att det finn en genusdebatt. Har dom överhuvudtaget hört talas om feminism så är det bara så där in genom en örat och ut genom det andra.
Låt dom hålla på. Vad fan pratar dom om? Gäsp!!!!
LikeLike
Det nya inslaget är kanske den här anklagande tonen mot de män som försöker beskriva motsättningarna?
För de flesta av oss är nog den klassiska machovägen ganska stängd – även om man som jag flirtar med visa poser ibland.
Menar du att Niklas nya ideal också är en form av upphöjd manlighet? En person som är f-u-l-l-s-t-ä-n-d-i-g-t trygg i sig själv och med suveränt förakt mot grupper och normer orientera sig mot ett frikopplat jag bortom strukturer och annat trams.
LikeLike
Mats
Jag menade ingenting förutom att jag konstaterar att när man försöker beskriva olika typer av manlighet kopplat till tidsaxeln så har etnologer/historiker/ sociologer mfl en tendens att välja ut en viss typ av män som referens. (ofta från de högre klasserna och kulturskrået)
Ofta får man läsa att mannen under Gustav III ;s tidsperiod var så kvinnligt trippande, rosa, sminkade och pudrade.
Min hjärna tänker då. Vilka var det man studerade. Ingick bönder, fattighjon, drängar, hantverkare mm, dvs folkflertalet i denna studie.
Det var lika på 70 talet. Jag pluggade på Chalmers. Visst fanns det grabbar i plysch nere i Haga och vid Järntorget. Men i min skolklass var den dominerade manligheten en blandning av Clintan och Mattegeniet. Hemma i min födelseort gick de flesta grabbarna med tajta jeans och svarta skinnjackor och längtade efter en MC och en vattenskoter.
Efter att ha flyttat tillbaka konstaterar jag att längtan efter MC och båtar fortfarande står mycket högt i kurs.
MC och båtar är i detta sammanhang objekt kopplade till en evig frihetslängtan.
Mats.
Själv är jag så komplex att jag omfattar både Niklas manlighet och den manlighet som jag försöker spegla. Min fru älskar alla dessa sidor. Den mjuka, den starke, den intellektuelle, den snickrande, den diskande, den MC-åkande, tågluffaren, vandraren, snälla pappan, mattegeniet, reparatören, byggaren, fixaren, massören mm.
De drag hon saknar hos mig är : Jordbrukaren och båtägaren.
Fick hon som hon ville hade vi dessutom: 10 kor, fem hästar, 50 får, 100 höns i en alldeles nyrenoverad stor kulturmärkt gård + en havsnära tomt med en stor segelbåt.
Men jag vägrar.
LikeLike
Jo – jag ser också problem i de här schematiserade översikterna som vi älskar att exercera studenterna med. När Niklas beskriver trygghet som en förutsättning för stabil manlighet har han naturligtvis en poäng och jag tror att både du och jag har kapacitet att röra oss mellan de olika positionerna med någon form av ogenerad stolthet.
Den här motsägelsefullheten är alldeles möjlig att utvinna styrka ur, men den förutsätter också någon form av öppen spelplan för att experimentera med identiteter. Jag tänker att skolan mycket väl skulle kunna vara det om andelen män var större. Nu placeras de in i stereotypa fack av omgivningen och anklagas samtigt för att inte vara självständiga nog att bryta sig ut av mästrande etnologer…
P.S. Någonting menar du väl…
LikeLike
Kanske undermedvetet. Men i detta fall var det faktiskt detta med urvalet av personligheter som jag var ute efter. De andra arketyperna lever parallellt fast tidsandan accentuerar vissa tidstypiska egenskaper.
Själv tror jag att det i botten är “teknik / kunskapsutvecklingen” som styr statusarenor och därmed kollektiv manlighet.
Lever man i den skyddade urbana kontorsmiljön är det väl självklart att manligheten måste söka nya vägar jämfört med bonden/industri/bygg/.
Men att vi dessutom har biologiska nedlagrade program som styr oss får vi inte glömma bort. Det finns biologiska behov som bara skriker inom oss. Vi måste få utlopp för dessa. Annars så blir vi sjuka eller missbrukare. Att alla kan få utlopp för dessa i en urban storstadsmiljö övergår i vart fall mitt förstånd.
LikeLike
Jag tror också det finns en “vantrivsel i kulturen” som Freud skulle ha sagt och funderar över de starka reaktioner som den fridsamme poeten Robert Bly väckte på 90-talet när han skrev Järn Hans.
När mansgrupper åkte ut i skogen och bankade på stubbar framstod det som en ytterst skändlig handling – ungefär som om männen trodde att de skulle “hitta” något. Mina tankar om förhållandet mellan natur och kultur kanske går att förena med “teknik” som en arena där vi tar kontroll över elementen i någon omnipotent dröm?
Annars är jag gladast när jag får sitta i lugn och ro på verandan.
LikeLike
Mats
Nu pratar vi normalfördelning. Har du inte en ganska rymlig konstnärssjäl inom dig.
Jag jobbar på samma kontor som en man i 45 års åldern. Han har aldrig läst en bok, Han suckar varje dag på kontoret. Han får panik framför datorn. Han längtar ständigt hem till snickarbyxorna. Varje gång jag möter han på stan har han snickarbyxorna på sig. Han bygger och bygger. Han lider av moderniteten.
Skulle han bo i en lägenhet så skulle han dö.
LikeLike
Konstnärssjäl – kanske det. Framför allt är jag nog en inbiten maniker som gillar att gå in i projekt helhjärtat. Och jag blir orimliogt stolt när jag lyckats konstruera något!
LikeLike
Jag tycker att det är tröttsamt att varje försök att övertyga män till något ska handla om att spela på mäns rädsla för att framstå som fega eller önskan att visa sig modiga.
Det vore uppfriskande om någon försökte övertyga män genom att spela på deras bekvämlighet eller lust.
LikeLike
Det är lite lömsk argumentation i texten och du har nog en poäng!
Rationaliteten är överskattad!
LikeLike
Men, det ÄR nåt med det där Lavazza skrev: BEKVÄMLIGHETEN, jag tänkte på det en stund. Vad är den?
LikeLike
Går det månne åt båda håll? Borde man använda sig av bekvämlighet och lust för att få kvinnor att släppa in män på lika villkor i organisationer och strukturer som idag är kvinnodominerade också?
LikeLike
Bekvämlighet och lust – det skulle kunna tolkas som en väldigt lättsinnig inställning till ett svårt och allvarligt yrke – eller det kanske handlar mer om att röra sig runt mansrollen i friare cirklar?
Skulle lustprincipen kunna bli identitetsbärande bortom könstillhörighet? Jag famlar efter Herbert Marcuses böcker
Eros och civilisationen?
http://en.wikipedia.org/wiki/Herbert_Marcuse
LikeLike