Förhållandet mellan mansrörelse, kvinnorörelse, feminism och allmänt jämställdhetsarbete är komplicerat i Sverige. Jenny Nordberg skriver i Svd (länk) om hur internationella jämställdhetsexperter översvämmar Afghanistan för att lösa den outhärdliga situationen för landets kvinnor. Ändå vill inte Carol kalla sig feminist:

Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (“out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.

Efter Gudruns famösa talibantal är alla paralleller mellan Sverige och Afghanistan bannlysta, men jag funderar över om feminismens kärna verkligen är att “medvetandegöra” kvinnor? Hur närmar sig kvinnorörelsen i Sverige frågan om pojkarnas prestationer i skolan?