SKL har mätt vilka faktorer som ligger bakom framgångsrika skolor. Inte oväntat lyfts ledningens betydelse för resultatet. Engagerade och kunniga politiker tillsammans med rektorer som samverkar kring tydliga mål.
Jag tror ändå att all verklig förändring kommer underifrån.
Tysta tankar 
Man kan ju ställa sig frågan om vad som är upp och ner. Är allt inte egentligen en komplex återkoppling. Vi har de ledare vi förtjänar samtidigt som vi är det folk vi är.
Det är det där luriga som jag brukar benämna “den kollektiva hjärnan” och hur det går till att koda och koda om den kollektiva hjärnan.
Vem har koll på detta?
LikeLike
Vi lever i en tid då ledarskapet romantiseras. Antagligen är det precis så komplicerat som du antyder.
drömmen om att ha “koll” är kanske den definitiva illusionen – men det är väldigt svårt att skiljas från tanken på att någon måste förstå och ta ansvar för helheten.
I den här undersökningen har de för en gångs skull ett positivt anslag. I stället för syndabockar utser vi hjältar!
LikeLike
Det finns ett annat spår med tanke på din titel innehållande ordet hjältesaga.
Ett bestående minne från min tid från Chalmers.
Vi fick nogsamt lära oss ett ideal. Hjälteidealet. Civilingenjörer är samhällets stöttepelare, välfärdens fundament, gå ut och gör er plikt, rädda samhället från undergång, samhället är beroende av ärliga och hårt jobbande plikttrogna civ.ingar.
Det var en sådan kraftfull hjältesaga att jag fortfarande efter 30 år tror på den.
Frågan är om svenska lärare får lära sig denna saga.
LikeLike
Intressant. På ett plan tror jag att det är nödvändigt för alla att mytologisera sin egen betydelse. Det blir en sorts ersättning för verklig upplevelse av mening och utgör säkert någon form av existentiell tröst.
Problemen uppstår när gruppen ska omsätta den här romantiken till någon form av samhällelig status.
Jag tror det är ännu farligare om gruppen odlar en sorts underdog position:
– Ingen tycker om oss men vi är bäst ändå…
LikeLike
Du menar som lärarna ofta gör?
LikeLike
Kanske inte menar så där rakt fram…
Jo förresten – det menar jag nog!
LikeLike
Det är lite trist. Kan man göra något åt det, tror du?
LikeLike
Rent privat så trodde jag nog att det handlade om förskollärarpositionen – jag menar små barn och inget renodlat ämne… Det var liksom upplagt för lågstatus och revanschism.
Nu möter jag lärare på olika nivåer och tycker att mönstret återkommer. Historieprofessorn är ledsen för att inte forskningsbidraget motsvarar ämnets betydelse o.s.v.
Den här beskrivningen av den egna utsattheten kanske skapar någon form av terpeutisk sammanhållning som bär oss över dalarna men i längden blir det underligt att ha en dubbel bokföring. Till sist vet ju alla att det är lönekuvertet som räknas och det här snacket om att “vi arbetar för framtiden och barnen” kan bli väldigt påfrestande.
Två vägar ser jag:
1) Stenhård facklig kamp – tillsammans är vi oövervinnerliga. Just nu är vi oersättliga.
2) Individualisering. Jag belönar mig själv och ser min yrkeskarriär som en privat resa. Om jag stannar kvar i yrket beror det väl på att jag trivs och då får jag skylla mig själv.
Möjligtvis finns det en tredje väg där lärarna deltar i det offentliga samtalet och den vägen höjer yrkets status utan att använda skolan till en arena för fackliga strider. Men det förutsätter någon form av demokratiskt engagemang som jag inte ser. Varken hos studenter eller aktiva lärare.
LikeLike
Alla tre vägarna kräver ett omtänk och avsteg från de belöningar som finns i martyrskapet, gör de inte? Det blir nog inte lätt, det har möe med identitet att göra, tror du inte?
LikeLike
Jag behöver fundera mer över martyrskapets sötma. Det sitter djupt den där lockelsen i att vara missförstådd och undervärderad – samtidigt som alla andra är idioter och politikerna dumma i huvudet och kapitalisterna snåla och omänskliga.
Det är möjligt att den enda möjliga vägen mot personligt ansvar är att skapa en självständig ekonomisk enhet (skola – förskola) – samtidigt som jag inte är beredd att skiljas från tanken på en stark stat som skyddar oss (från oss själva?)
Jag minns den första gången min gamla förskola utsattes för aktiv styrning. det kom väldigt överraskande och inte särskilt välkommet!
LikeLike