Eskil Fagerström skriver en krönika om reaktionerna på en text om genuscertifiering och annat genusarbete i Lund. Han beskriver de hårda webkommentarerna från antifeminister som det bästa argumentet för att feminismen verkligen behövs.
På Pelle Billings blogg anklagas Fagerström för härskarteknik när han buntar samman kritiker av genusvetenskap. De som försöker föra en nyanserad diskussion vill på goda grunder gärna distansera sig från anonyma misogyna kommentarer. Hämndlystnaden är pinsam – men inget argument i sig.
Jag intar en avvaktande hållning och väntar tills krutröken har lagt sig. Lund har alltid varit en gåta för mig och de som ger sig in på det akademiska spelet får nog vara beredda att betala ett högt pris i form av anpassning. Det gäller såväl kvinnor som arbetare, invandrare och malmöbor. I dokumentet läser jag att arbetsgruppen inte är överens om att använda ett intersektionellt perspektiv och tvekar inför att föra samman olika former av diskriminering. Kanske är det ett avgörande problem att feminismen tror sig ha monopol på kränkthet. De flesta punkter i det föreslagna programmet för genuscertifiering är ganska banala och borde falla under högskolelagen.
En akademisk trappa
Tysta tankar 