Sedan pensionsförsäkringsreklamen har jag svårt för Lena Endre. Jag misstänker att Svenska dagbladets recensent styrs av liknande känslor när han ser Luftslottet som sprängdes.

Och även om mästerreportern Blomkvist är nog så enerverande enkelspårig, är Lena Endres rollfigur Erika så illa skriven att jag till slut blir helt förtvivlad och börjar önska de inhyrda torpederna snar framgång i sina ansträngningar att få tyst på henne. All denna mekaniskt nervösa ängslan, allt detta fladdrande med ögonlocken! Det måste finnas gränsvärden även för banalitet på film.

Jag tycker om elakheter i elegant paketerad form.