Mina oroliga kolleger tror att jag är särartsfeminist och skruvar besvärat på sig när jag ställer frågor till Kenth Eriksson, som är representant för Utbildningsdepartementet och Delegationen för jämställdhet DEJA.

Han presenterar det spännande och välskrivna delbetänkandet (Länk) på ett intressant sätt och diskussionen blir nyanserad. Jag anar att det är minst lika svårt att arbeta inom Utbildningsdepartementet som på Malmö Högskola. Vi snuddar vid en normkritisk hållning och jag ser fram emot att skolan granskas som institution. Hittills har fokus legat på att se pojkarna som problembärare och förklaringsmodellerna flyger genom luften.

Kenth Eriksson rekommenderar starkt Inga Wernerssons text i utredningens bilaga 3 som behandlar de socioekonomiska faktorernas betydelse för skolframgång. Det rådet sprider jag gärna.

Antagligen kommer slutbetänkandet innehålla en uppsättning metodtips och jag är en smula orolig för att dessa inte är förankrade i teori. Om Björklund oroar sig för “bråkiga tonåringar” finns det en uppenbar risk att hela det stolta jämställdhetsarbetet blir en hög med evidensbaserade goda råd i stil med den pågående antimobbningskampanjen.

– Alltid kommer det något, sa sparven som flög efter en SAAB 92.

Spår av teori