Skärmdump från svt.play

Just nu firar 100.000-tals tyskar vid Brandenburger Tor. Jag letar förgäves efter någon tevekanal som sänder direkt eller i efterhand.

Mediernas bevakning av Tyskland är torftig. Det är inte längre spännande och den väntade boomen avstannade.

Just när jag tänker bli riktigt arg hittar jag svt.se som sänder rivningen av muren! Tack för det!
Länk

Sen läser jag en blivande klassisk text av Jonas Hassen Khemiri i Svd och blir på riktigt gott humör. Länk

Den går ut på att städer ibland bygger monument lite på samma sätt som författare skriver böcker. Att ni via era monument bearbetar era trauman. Men finns det då inte en risk att det blir lättare att glömma bort traumat när monumentet väl står klart? Att det blir som en ursäkt att gå vida…

Förintelsemonumentet! Förstås. Hur kunde vi glömma det! Du ser! Vi minns visst våra trauman. Och våra monument. Vi är stolta över dem. Monumenten alltså. Det är därför som vi har offrat 19000 kvadratmeter i vårt innersta centrum åt 2700 fyrkantiga betongblock. För att minnas. För att aldrig glömma. Har du sett Förintelsemonumentet? Visst är det magiskt?

Absolut. Det är mäktigt. Att gå in där känns som att vandra i sitt eget minne. Vindlande och sorgligt på samma gång. Men om jag säger namnet Degussa vad säger Berlin då?

Inga kommentarer. Eller. Vi säger bara: Oturligt. Det var väldigt olyckligt att någon idiot lyckades anlita just Degussas dotterbolag för att tillverka Förintelsemonumentets anti-graffiti-kemikalier. Men han visste väl inte att de hade stött nazisterna. Eller att de hade tillverkat den Zyklon B som användes i gaskamrarna.