Att arbeta på Malmö Högskola är ett intellektuellt äventyr. Vi formulerar visioner och försöker skapa respekt för något vi kallar akademiska professionsämnen. Vi är den nya fräscha högskolan som ska öppna akademin för nya grupper i invandrar- och arbetarstaden Malmö.
Kanske behövs Lunds universitet för att vi ska veta vem vi är? Den här polariseringen fungerar bekräftande och vi kan fortsätta att bygga myten om vår folklighet. Samtidigt behöver bara HSV skaka lite på kopplet för att vi ska räta in oss i ledet och avskeda adjunkter. Hotet om uteblivna examensrättigheter är kraftfullt och de flesta av principerna verkar vara till salu.
När universitetssjukhusen Malmö och Lund nu ska slås samman känns det underligt att vi inom högskolevärlden fortsätter i den här konstgjorda rivaliteten. Jag tror inte vi har råd att låta bli att samarbeta.
Min lille vän har blivit intresserad av musik och funderar på att börja läsa vid Musikhögskolan i Malmö – som hör till Lunds universitet. Samtidigt är han en aning bekymrad över den studentikosa spritromantiken och unkna kvinnosynen i Sten Bromans värld. Länk till citat.
P.S. Jag vet att det finns en högskola i Kristianstad.
Tysta tankar 
När jag läser ditt inlägg tänker jag att det låter som om du beskriver en önskan från skolan att stå med ena foten i folkbildningsvärlden och den andra i universitetsvärlden? Finns det en motsättning däremellan, eller går det att assimilera? Kanske måste man hålla romantikern inom sig i kort koppel om det skall fungera och man skall kunna behålla omvärldens respekt?
LikeLike
För mig handlar respekt om att utbilda lärare som har med sig redskap att göra ett bra jobb. Kanske ger det status i att förvandla en lärarutbildning till en förberedande forskningsutbildning – men jag ser inte att det ligger i barnen (eller samhällets) intresse.
LikeLike
Kan det vara så att alla sökanden inte har de nödvändiga förutsättningarna för att klara utbildningen? Det finns ju polisförberedande utbildningar, vore det kanske en god tanke med lärarhögskoleförberedande utbildningar också, där man under t ex ett år har möjlighet att utveckla just de kunskaper man behöver? Inte för att bli lärare, men för att ha större chans att klara utbildningen och förse sig med och lära sig hantera de redskap ni vill ge?
LikeLike
Låter rimligt. Lärarutbildningsutredningen gjorde ett stort nummer av intagningstester.
Det riskerar att bli en aning fördomsfullt – vi tar in sådana studenter som ser ut som vår bild av lärare.
Dessutom är förmågan att avgöra en människa utvecklingspotential ganska skral hos de flesta. Och de som tror sig veta vilka möjligheter en människa har k-a-n vara drabbade av hybris.
Det strider mot Bologna – kunskap mäts efter kursen – men det är å andra sidan en skonsammar form av sortering än att misslyckas med examensarbete efter tre års studier.
LikeLike
Hybris är en vanligare åkomma än man egentligen vill tro i dagens värld, och den kan se ut på många olika vis.
Vad skulle man lämpligen fylla en sån kurs med? Vad är det framförallt som fattas i tillräckligt mängd hos eleverna när de kommer till er?
LikeLike
(ber om ursäkt för min rent urusla meningsbyggnad i senaste kommentaren!)
LikeLike
Usch – jag vill inte vara en av dem som klankar på den uskla gymnasieskolan (sådan finns det tillräckligt många av!)
Rent allmänt kan jag säga att det är stor skillnad på de studenter som började i år när vi sorterade bort 800 sökande utifrån betyg – jämfört med det första året 2002 då vi tog in alla.
Samtidigt var det en hel del spännande personer som tog sig igenom en lärarutbildning – ibland med hårdhänt lotsning och ibland på ren vilja. Nu möter jag dem som färdiga lärare och är stolt över att de orkade tugga så mycket skit för att nå sina mål.
Om du frågar mina kolleger är det skrivandet som är det största bekymret – dessa brister blir väldigt tydliga när vi kommer till examensarbetet och oron hotar att tränga ut andra nödvändiga moment.
Själv lider jag en del av studenterna inte är allmänbildade på det sätt som jag menar att en lärare bör vara. Då tänker jag på sådant som att läsa dagstidningar och följa med i den politiska debatten. Där börjar min bild av den professionelle läraren – en person som inte låter sig styras hur som helst.
Dessutom tror jag att de flesta är kraftigt deformerade av 12 år i skolan. En längtan efter tydliga direktiv som är ganska deprimerande när det gäller en utbildning som syftar till att uppmuntra till eget kritiskt tänkande.
Kanske kan folkhögskolor erbjuda en del av denna avskolifiering som jag tror är nödvändig för att kunna hävda sig i en friare skolform.
http://en.wikipedia.org/wiki/Unschooling
LikeLike
Kanske det….. Jag tror absolut folkhögskolor skulle kunna utgöra ett mellansteg här, men jag tror vi skulle behöva jobba nära tillsammans med lärarhögskolor i uppbyggnadsskedet för att det skulle bli bra.
LikeLike
På ett ganska naivt sätt tror jag att högskolan kan lära sig mycket av lärarutbildningen. Det yrkesnära och tanken på en nödvändig personlig utveckling är viktiga grundelement. Samtidigt finns den här ämnespassionen i universitetsvärlden som lever sitt eget liv.
Jag är väl lika naiv som när jag trodde att förskolekulturen skulle berika skolkulturen – grundlurad.
LikeLike