Hjärnan är underlig. Det visar sig att mina kamrater kan långa sånger utantill och tillsammans lyckas vi ta oss igenom texter som jag trodde var förvisade till hjärnans bakgårdar.

Lalla Hansson hade framgångar med Anna och mej. Länk i nytt fönster. Det är en text med spännande tolkningsmöjligheter som jag inte varit medveten om tidigare.

Jag tog upp ett munspel
Ur min tomma, slitna ficka

Inte visste jag att Lalla Hansson var trollkarl!

Vi fastnar i en diskussion om relationen mellan Anna och huvudpersonen. F. hävdar att de faktiskt var tillsammans men att Anna överger honom.

Ifrån massorna i Tokyo
Till en varm och tropisk sol
Dela Anna alla gömmor i min själ
Stod där bredvid mej då
Trots allt jag gjort
Varje natt hon rätta mina fel

Tänk att vara tillsammans med en kvinna som är besatt av att rätta mina fel! Är Lalla Hansson masochist?

Men någonstans i någon hamn
Gled hon ur mitt grepp
För att söka sig det hem
Hon ville ha
Jag skulle byta varje morgondag
Mot en enda av de dar
Då jag och Anna sjöng
Och skrattade som barn

Frihet är ett lustigt ord
Som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt
Men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mej

Kanske blir huvudpersonen övergiven av Anna – men beror det på att hon är en hemkär person som vill “söka sig det hem hon ville ha”? H. menar att det är ett försök att skydda sig själv från besvikelsen över att relationen har misslyckats.

Jag tror frihetens gåta var lika stor nu som då.

När jag lyssnar på Janis Joplins version blir jag övertygad om att sången handlar mer om vänskap än om kärlek.

Kris Kristoffersons original och Cornelis  tolkning (Jag och Bosse Lidén) pekar nog mot att det är den manliga gemenskapen  mellan bohemer som romantiseras. Lallas text är en eftergift för heteronormativiteten. (Fanns det ordet då?)