Musiken är ofta töntig och publikfriande – eller tillkrånglad och tävlingsinriktad. Många år levde jag begravd i den här romantiska världen och missade en hel del av rocken på 70-talet.
Axess är en underlig tevekanal med oförutsägbara program. Historien om hur Coleman Hawkins spelar in Body and soul samtidigt som andra världkriget bryter ut är magisk. Han förändrar sättet att se på vad som är möjligt att göra med en melodi. Kriget förändrar vår syn på vilka gränser som finns för mänsklig ondska.
Det är verkligen dumt att skämmas.
Tysta tankar 
Vad kul, var själv begraven i jazzen på tidigt 70-tal även om Woodstoock och popkulturen tillhörde det musikaliska.
Och musik kan skapa mycket gått. Man behöver inte skämmas för att varit nördig iförhållande till vad mainstream var…..
LikeLike
Storartad musik i videon.
Vadå missade? Menar du symfonirocken eller Neil Young.
Det gick som jag ser det väldigt bra att förena Jan Garbarek och Joan Armatrading.
LikeLike
Jag missade nog mest punken och glamrocken…
Det var lite polariserat – i den rigida tradjazzens värld fick man välja mellan olika delar. Om man gillade new orleans var man mot swing och bop ska vi inte prata om!
LikeLike
Mats
Jag känner igen detta ställningskrig från min lokala jazzklubb. Vansinnigt trist. Men musiken kan ju inte ta på sig skulden för att mannen som varelse gillar att dela in sig i små subgrupper och klassa de andra som fel.
Har alltid stört mig på detta oavsett om det gäller lagsport och jazzklubbar.
Punken missade jag med flit. Med ett stort undantag: The Clash. Dom kunde faktisk spela och samtidigt vara nyskapande.
Glamrock studsar mot min mentala spegel. Finns inget som biter i min själ.
LikeLike
Det känns lite overkligt med de här indelningarna. Vi var ändå förhållandevis lättsinniga och kunde blanda genrer på ett sätt som fick de renläriga att förfasa sig.
De enda som var fyrkantigare var nog proggen – där fick man verkligen hålla tungan rätt i mun.
LikeLike