Pelle Billing och Michael Högberg skriver om samhällets oförmåga att beskriva problemet med våld i nära relationer.
Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark undviker de att provocera i onödan.
På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.
Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.
Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.
Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.
Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden
Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god. Vem utnyttjar vem? Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?
Teorierna ger inget stöd.
Tysta tankar 
Det är inte lätt det här med vetenskapliga teorier. De är ju av nödvändighet rätt enögda, och ger bara en enda sida av saker och ting som är minst lika mångsidiga som en enkel T20.
Den som sitter i den slags position som en riksdagsman sitter i bör nog försöka lyssna på så många olika sidor som möjligt för att skapa sig en så komplex och fullständig bild som möjligt.
LikeLike
Svårigheten är att förstå vilka teorier som är möjliga att förena. Inom akademin handlar det ofta om att positionera sig och knyta allianser som ger tillträde till forskargrupper och bidrag.
Samtidigt är de flesta av oss utpräglade eklektiker. Vi tar de teorier som hoppar upp och sprider lite ljus över tillvaron. Går det inte med det ena verktyget så prövar vi nästa!
LikeLike
Du beskriver det mkt bra då du talar om att debatten mår bra av andra ingångar än att “urarta till en tävling om vem som det är mest synd om”.
Vi försökte i debattinlägget att försiktigt belysa det tillsynes självklara, nämligen behovet av, och vinsten med, fler och olika parametrar/perspektiv, där den ena inte nödvändigtvis utesluter den sndra.
Då det gäller ett så pass viktigt område som våld i nära relationer är det särskilt olyckligt att ideologiska förklaringsmodeler tenderar överskugga fakta och behandlares faktiska kliniska erfarenheter.
Tack för en bra blogg förresten, har nu läst igenom flera av dina mkt tankvärda inlägg.
/Michael Högberg
LikeLike
Tack själv!
Jag tror vi kommer att ha anledning att träffas. Kanske i samband med arbetet med att bygga manliga nätverk på Lärarutbildningen.
Jag är väldigt glad över att ni inte trampar ut i svepande anklagelser mot feminismen – den typen av rättshaveristiska manövrar tror jag har plågat mansrörelsen länge. Därför är det försiktiga och sakliga anslaget väldigt klokt och helt nödvändigt för att komma vidare!
LikeLike
Spelar det in i sammanhanget, tro, detta att ett kvinnligt våldsoffers position, i synnerhet om förövaren är en man hon befinner sig i någon form av relation till, inte längre är lika behäftad med skam som den var för bara ett litet antal år sedan? Hon får både stöd och sympati från omvärlden, medan det manliga våldsoffret i snarlik position fortfarande betraktas som en vekling, som omanlig, som någon som borde kunna stå upp för sig själv?
LikeLike
Jo – det finns säkert inslag av skuld hos mannen “som inte lyckats sätta sin kvinna på plats” – eller ens försvara sig.
Jag kan se paralleller med pojkar som blivit rånade – ofta tror jag att de upplever kränkningen som djupare eftersom de på något sätt borde ha kunnat försvara sig. Hämndfantasierna räcker liksom inte till.
LikeLike
Ja, tror även på tesen om att mannens känsla av skuld kan vara större, detta av en mängd olika anledning. Social konstruktion av vad som är just kränkande och “omanligt” (som du säger Monica) för en man, men kanske också spår av biologiska faktorer, försvarsinstinkt, hämnd…ja, allt i en växelverkan.
Har för tillfället ett 20-tal klienter, varav 3 män som ensidigt utsätts för våld av sin kvinnliga partner. För två av dessa var steget till att söka hjälp oerhört långt och skuldbelagt. Även vårt arbete i att syna normaliseringsprocessen och konfliktstilar väcker stundtals, trots stor förändringsvilja, försvar av ett något annat slag än i arbetet med utsatta kvinnor, möjligen att härleda till en större känsla av skam.
LikeLike