Min bild av en bra helg innehåller en bilresa med Filosofiska rummet på söndagskvällen. Veckans program var spännande och satte igång hjärnan ordentligt
Det är så för att det borde
Ett inte ovanligt sätt att beskriva tillvaron är utifrån hur den borde vara. För vad man anser vara det godas skull sätter man på ideologiska skygglappar och bortser från störande naturlagar. Den politiska vänstern beskylls ofta för att begå sådana ideologiska, eller moralistiska, felslut. Och omvänt kan högern beskyllas för att begå naturalistiska felslut när den åberopar sig på naturen för att avgöra vad som är bra och dåligt. Fri konkurrens är naturligt och därför gott. Positiv särbehandling strider mot Darwins ”survival of the fittest” och är därmed förkastligt.
En av deltagarna hävdade att vi “är ett folk som hellre har fel tillsammans än är ensamma om att ha rätt”. Det känns trösterikt när jag ibland undrar om det är jag eller världen som är tokig.
"Här finns bara fina grejer!" (förstora!)
Tysta tankar 
Din länk är icke adresserad.
MVH
I ”survival of the fittest” ingår självklart positiv särbehandling om detta är gynnsamt för helheten och leder till överlevnad i den sociotop som för närvarande existerar.
LikeLike
Änglarna som farit vilse
Vad har hänt med de fallna gossarna och töserna? de med de raggigaste gesterna och de hemlösaste ropen på hjälp? Födda bland holkar av sten och betong lever de med sin längtan bort mot det okända. Drömmare som vuxit ur berg av tegel och asfaltens stäppland. I skolan stog den bänken ofta tom.
Den torftigaste kärleken har härjat deras ansikten i en livstid långt innan de vuxit klart. Ur allt det som driver dem framåt kommer en ljus önskan om något annat bortom synranden, bara en bit förbi horisonten, en liten bit till. Sanningen gäcka dem precis ovanför kanten av isen.
De gräver sina egna tunnlar för att hitta vilse tillsammans bland drömmar och planer. De samsas som bröder i dryckenskap och brott mot sig själva men saknar sin mamma och stora faren. Deras fäder och mödrar ha sålt sin bästa tid och kärlek till det syntetiska ljuset som alla dyrkar som livet. Ledan och oket kommer inifrån det ljuset. Någonstans har det börjat men ingenstans kommer det att sluta.
Dessa herrar och damer spelar alltid för hårt på sina strängar i starten så att det blir lite falskt på slutet. Alla har inte alla strängar kvar när de behöver dem sen. Man kan se dem på natten lite sådär efterpå de sista, då de så sakteliga dansa hemåt till Dionysses fela, stegen är fler än vägen är lång. Stora pojkar med raspig haka och skrapig röst, de bär alla de tyngsta håligheterna i sina bröst. Den beskärda delen kom inte dem tillgodo, de bär alla valen och törnarna med hela kroppen.
I ett liv på avigsidan av sina egna drömmar, betraktar de den rätta sidan genom en slöja av skuld som inte bara är deras. Hinnan är disig nog att dölja nådens största faktum, men bara om de själva vill.
Vem var det som ammade dig mitt barn, vem strök din hjässa och suckade av stoltheten i bröstet som föddes av din blick, och av orden i munnen ”–mitt barn…” När blicken din ännu inte krossats av betongen och den bortskrapade leken. Skavd ur hjärtebarken med den vassaste sanningen.
Var är de nu? Brodern , systern och fäder och mödrar?
De lyser starkt som solen med sin frånvaro i samtal och salar, allas våra, bröder och systrar. Var får dom plats?
Mvh
Filip
LikeLike
Tack Filip!
Jag hoppas många läser din text – jag gör det många gånger!
LikeLike