Jag läser Mariann Enös rapport om  Malmö stads försök att komma åt problemet med orättvisor inom utbildning. Under perioden 2005-2008 fördelades totalt 148 miljoner kronor till malmöskolor med låg måluppfyllelse.

Sydsvenskan presenterar författaren och jag börjar tycka att de olika rapporterna från Skolverket och malmö stad griper in i varandra. Ett samhälle som slår knut på sig själv för att kompensera barnens olika uppväxtvillkor – och som tycks vara lika oskuldsfullt förvånat när klassamhället visar upp sitt nakna sorterande  ansikte.

Länk till rapport

Många kloka tankar uttrycks men den obehagliga känslan hänger kvar – åtgärderna var kortsiktiga och otillräckliga. I besparingstider finns det inte.

En grundskolerektor beklagade den dåliga kommunikationen med föräldrarna: ”Föräldrarna är det viktigaste vi har och vi har inte föräldrarna.”

Mariann Enö reflekterar vidare om frågan i sin utvärdering:
– Kanske är det så enkelt som en av rektorerna i utvärderingen tar upp – man glömmer att fråga föräldrarna hur de vill ha det.