Min lille vän följer moderaternas partistämma med stort intresse. Han misstror vapenvägrande försvarsministrar, hästsvansbärande finansministrar och den hundögde statsministern som talar så vackert om trygghetslagar  på arbetsmarknaden.

Den lille vännen drömmer sig tillbaka till salig Gösta Bohmans tid då linjerna var klara och fickkniven blank.

Jag är som vanligt förvirrad och undrar över var skiljelinjerna går inom högskolepolitiken? Alla älskar Bolognaprocessen och föraktet mot adjunkter och yrkesutbildningar är gemensamt för ett akademiskt etablissemang.

Kärleken till ämnet och forskningen tycks sväva över partigränserna – det kan också vara egennyttan och omsorgen om den egna forskningen som gör ideologierna så svårtolkade. Här är allianserna ytterst raffinerade och jag anar hur Polen kände sig när Hitler och Stalin gjorde upp sin pakt.