Jag läser skönlitterära barndomsskildringar (med en vag förhoppning om att kunna föra in det i kurserna på lärarutbildningen) och häpnar över kraften i Per Lagerkvists klassiska bok. Baksidestexten säger det bra:

Miljön och människorna lever med en sällsam puls under den medvetet enkla prosan. Och när skildringen nalkas ungdomen sker det med en hetta som inte kan lämna någon som vill betrakta sig som levande oberörd.

Sådana baksidestexter skrives icke idag. Jag vill gärna betrakta mig som levande och är absolut berörd.