Min vandring mot torvmossen fortsätter. Jag inser att det har varit en betydande investering att anlägga en smalspårig järnväg i sankmarken.
Först gräva upp och torka på platsen. Därefter transportera vidare med ångmaskinsdriven 3,3 km lång linbana till S.t Olof för vidare torkning. Där fanns möjlighet att transportera torven vidare till försäljning med riktig järnväg. En hel del hade tidigare levererats till alunbruket i Andrarum och 1905 bildades ett aktiebolag med häradshövding Hagander i spetsen. Här skulle det tjänas pengar och någon hade räknat ut att torven var värd en miljon kronor.
Tysta tankar 
Min hjortronmyr (eller myltmyr som det egentligen heter) har också en gång tjänat som torvmyr. Även där finns det räls kvar, det fanns också till för bara några år sedan lämningar av en torvfabrik kvar, man hade rest en gigantisk fabrik på plats där förädlingen skedde. Mitt på skogen, långt från allt.
Nu finns det bara mylta kvar, vilket är trevligt.
LikeLike
Jag läser vidare om lertäkterna och tegelbruken som fanns i de flesta byarna häromkring – det handlade om att undvika transporter och försöka livnära sig.
Antagligen behövdes det mycket torv också.
LikeLike