Mitt förhållande till Dylan har varit en smula svajigt sen konserten i våras. Boken Chronicles fick mig att fundera – kunde det vara så att jag hörde till de där nostalgikerna som inte stod ut med att se sin hjälte utvecklas?
I senaste numret av MOJO (ingen aktuell länk än) finns en intervju av Bill Flanagan som förstärker bilden av en person som verkligen inte är intresserad av att hålla liv i mystiken. Dylan får frågan varför han inte åker ner till Nashville och skriver låtar tillsammans med de killarna?
– I´m not exactly obsessed with writing songs.
På den generösa hemsidan finns massor av filmer och på Deezer är allt öppet. Det finns ingen anledning att tveka. Allra minst av nostalgiska skäl.
Tysta tankar 
Det där tror jag är väldigt sant. Det gäller nog för alla som gjort något man tycker om att de gjort – sedan vill man bara behålla det som det är, de tillåts inte pröva och utveckla vidare, då visar vi att vi inte gillar det. Jag funderar lite i termer av barn som lyckas… finns säkerligen säkra paraleller… A-M
LikeLike