Myten om fria universtitet och onyttig bildning

I fredagens Svd presenterar Anders Burman tidskriften Psykoanalytisk tid/skrift och han lyckas verkligen reta min nyfikenhet. Mest spännande verkar Sven-Eric Liedmans essä Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse? Om universiteten och deras uppgift, som sätter fingret på en verkligt öm punkt i mitt liv:
– Går det att bedriva lärarutbildning inom högskolans ramar?

Länk till understreckare 24/7

Vi arbetar på Lärarutbildningen med något som kallas akademiska professionsämnen. För studenterna och arbetsgivarna är det en dominerande tanke att allt som sker inom utbildningen ska kopplas till den blivande yrkesverksamheten. Varje undervisningsmoment och bok synas genom argusögat NYTTA, och ve den lärare som inte kan knyta en föreläsning eller diskussion till något av kursens explicita mål.

Å ena sidan skapar denna föreställning mycket energi och en tydlig riktning. Frågan om meningsfullhet besvaras alltid med ett kraftfullt:
– Du kommer att behöva det här när du står inför en klass!
Å andra sidan finns det något mekaniskt över den här synen på utbildning som låser tanken. Det finns en uppenbar risk i att vi intar den orolige föräldrens position som av omsorg försöker packa ner sju sorters regnkläder inför barnets utflykt. Ständigt dyker nya krav upp på färdigheter som politikerna menar är nödvändiga för nyutbildade lärare. Det kan vara allt från evidensbaserade antimobbningsmetoder till ekologisk knyppling. Vi plågas delvis av att leva upp till bilden av “den komplette läraren” och rädslan är stor att det ska fattas avgörande bitar i kompetensen. Man skulle kunna beslkriva det som en hopplös kamp.

Vi är alltså långt ifrån den fria bildningsanstalt som Humboldt byggde upp i Berlin i början av 1800-talet och försöken att lyfta den tunggumpade institutionen genom forskning och vetenskaplighet är problematisk.

Anders Burman beskriver hur högskolorna marknadsanpassas och lider av en tilltagande byråkratisering. Försöken till kvalitetssäkring banaliseras genom kvantitativa metoder. Det mest bisarra är kanske rankinglistornas absurda brist på verkligt kvalitetstänkande – vi mäter det som går att mäta!.

Dags att välja väg?

Dags att välja väg?

Så nu står jag vid ett vägskäl – min kära lärarutbildning ska akademiseras och de icke disputerade kommer antagligen att försvinna snett ut till vänster. Om jag hade trott att detta är en början på en förändring mot att utbildningen skulle bli mer intellektuell eller fri, då hade det varit enkelt att lämna fältet för de nya disputerade krafterna som ska bära upp detta. Problemet är att jag ser ingen sådan tendens. Styrningen blir mer detaljerad och forskarna allt mer osjälvständiga i sina beroende av forskningsmedel. Romantiseringen av universitetens som ett autonomt bildningscentrum döljer idag svåra missförhållanden inom de yrkesutbildningar som ska underordnas en akademisk idealism.

Här tvättas bykar!

Här tvättas bykar!

Jag gör ett lamt försök att intressera mig för forskningspolitik och kastas mellan Tore Frängsmyrs kritik av vår nye ministers manifest (Länk svd) och Bo Rothsteins uppgörelse med den tradition som representeras av Lisbeth Larsson i Vetenskapsrådet (Länk till pdf)

Underhållande och en aning skrämmande. Jag tror att det finns ett vagt samband med diskussionen om det som jag kallar Akademiska professionsämnen – vem äger rätten att definiera dessa?

Leave a comment