Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiska satsningar utifrån ett inifrånförskolanperspektiv och borde kanske jubla när några kända personligheter publicerar ett upprop mot den statliga jämställdhetssatsningen.
Istället blir jag beklämd och undrar vad jag har gemensamt med den här brokiga samlingen av individer som väljer att ta stöd hos varandra för att framföra sina åsikter.
Magnus Eriksson säger det bättre i Svd.
Så blir det kollektiva uppropet en raffinerad metod att slå fast dogmatiska lögner och halvsanningar, samtidigt som man drar sig undan kritik. Det speglar givetvis en genuint antiintellektuell attityd.
Det är möjligt att idén om den fria intellektuella är en chimär. Men vi bör hålla tanken vid liv. Att framträda i grupp med generaliserande upprop försvårar inte bara meningsutbytet, det innebär också en provokation mot de krav på individens intellektuella ansvar som borde vara självklara.
Man skulle kunna säga att det svänger dåligt om det här uppropet.
Tysta tankar 
De kör sina egna race också. Kollektiva upprop är till för att ge tyngd åt budskapet. Budskapet de för fram stämmer dessutom. Genusmaskineriet förutsätter grundlöst att människans kön är en social konstruktion. Att människan vid (och innan) födseln skulle vara ett tomt ark som undan för undan fylls på med sociala konstruktioner. Genusmaskineriet menar att pojkars maktordning är större än flickors och genomför med den tankegången som basis helt snurriga saker vilka strider mot sunt förnuft – som att inte låta pojkar leka pojklekar – som att påstå att pojkar värderas högre i skolan för att de “tar mer plats” (de tar “mer plats” på grund av att de är frustrerade och inte trivs i miljön. De är frustrerade för att miljön inte gynnar deras behov. De blir därigenom dubbelbestraffade av systemet.).
Budskapet i artikeln är att det är skillnad på att försöka likrikta (genus, jämlikhet, androgyn), och att värdera våra olikheter lika (jämställdhet).
Tycker du även att strejker och demonstrationer bör utföras av icke-kollektiv?
LikeLike
Lugn – du behöver inte övertyga mig om att genuspedagogiken är tokig. Sök på “genuspedagogik” på min blogg och du kommer att hitta en del exempel.
Problemet är att just den här frågan redan är tillräcklig infekterad och varje försök att skapa nyanser tycks vara dömt att misslyckas.
På Trollhare finns en antydan
http://trollhare.wordpress.com/2009/07/20/genusdebatten-behover-ett-konsbyte/comment-page-1/#comment-31193
Jag är i princip för kollektiva aktioner och det är inte omöjligt jag hänger med om det blir strejk. Som lärarutbildare kanske det finns en gräns för hur kritisk jag bör vara till formuleringar i läroplanen – men det är en gräns som bör prövas.
P.S. Varför är du anonym?
LikeLike
Jag tror att den här typen av yttringar kan vara av godo dels eftersom väldigt många egentligen håller med – men inte vågar säga sin egentliga mening eftersom det finns stor risk för reprimander och bestraffningar, och dels för att många ute i stugorna faktiskt annars inte ifrågasätter vad som händer och litar på politikernas goda omdöme.
Ju fler som vågar, desto fler som vågar – det blir som en dominoeffekt. Ensam är inte alltid stark. Men egentligen förstår jag antagligen hur du menar. Jag gillar inte heller kollektivism. Men det här handlar inte om det, utan om fristående individer vilka har tänkt, och tänkt – och därefter dragit sina egna slutsatser. Det är det som är anledningen till att de slutligen har mötts. Det handlar alltså [b]inte[/b] om några fegisar som inte som inte vågar stå för sina åsikter och som därför gömmer sig bakom varandra. Det handlar icke heller om några fegisar som gömmer sig under ett åsiktsparaply av lögner, vinklad statistisk och obekräftade hypoteser som ligger till grund för t.ex. div. lagar och styrdokument.
Jag är anonym för att det är en del av min personlighet – har alltid hållit mig i skuggan.
Har faktiskt läst stora delar av din blogg och vet vad du anser om genuspedagogikens inflytande. 🙂
LikeLike
Jag tror ändå, trots infektionen, att det här kan vara ett bra sätt att få fler insatta att våga engagera sig (dominoeffekten).
Positivt är också att folket i de röda stugorna med vita knutar (som fortfarande tror allt gott om etablissemanget) kanske sätter kaffet i vrångstrupen och börjar tänka till.
Jag gillar i allmänhet inte kollektivism (med undantag för t.ex. strejker), jag vill inte att individer skall bedömas utifrån kollektivet – men det här (uppropet) handlar inte om det, utan om fristående individer vilka har tänkt, och tänkt – och därefter dragit sina egna slutsatser. Det är det som är anledningen till att de slutligen har mötts.
Har läst stora delar av din blogg (två tummar upp) så jag vet var du står i genuspedagogikfrågan – men förstår inte riktigt agget mot Jan Björklund (men det är en helt annan femma).
“Som lärarutbildare kanske det finns en gräns för hur kritisk jag bör vara till formuleringar i läroplanen – men det är en gräns som bör prövas.”
En läroplan bör utgå ifrån verkligheten, och inte ifrån ideologiska idéer om hur verkligheten borde se ut.
Anledningen till anonymiteten kan till en viss del förklaras med att det är sådan jag är – en som gillar att stå lite i skymundan 🙂
LikeLike
Läroplaner lär nog alltid vara politiska och ideologiska produkter – därför är det svårt att knyta dem till någon form av “verklighet”.
Jag är rädd att du förlorar mig där – vad är det för verklighet du menar? Är det inte alltid fråga om förenklingar och symboliska konstruktioner på språklig nivå?
LikeLike
Verkligheten, enligt mig, är att könsskillnader existerar. Könsroller existerar också men är en produkt av skillnaderna. Fler snickarverkstäder på dagis skulle resultera i fler små snickarpojkar än snickarflickor. Social ingenjörskonst biter inte på det faktumet. Varför skall verkligheten för små barn se annorlunda ut än den verkliga verkligheten? – det förvillar bara och bidrar till KBT-branschens tillväxt och välfärd.
“Förskolans uppdrag att främja läroprocesser förutsätter en aktiv diskussion och tydlighet om begreppen kunskap och lärande. Det gäller kunskapsbegreppets innebörd och former och vad som är viktig kunskap. Det gäller även frågan om hur barn lär och aktivt söker och erövrar kunskap genom, lek, socialt samspel, utforskande, experimenterande och skapande men också genom att iaktta, lyssna, samtala och reflektera.” (Prop. 1997/98:93)
Citatet sammanfattar hur jag menar med att läroplanen försöker skapa en verklighet som inte finns. Läroplanen följer nämligen bara citatets direktiv till en viss del. Genom att helt grundlöst antaga könsmaktsordningens existens sviker man pojkarna och låter dem offras på altaret i ett vilset försök att förändra samhällssystemets struktur. I Sverige förtrycker inte pojkar flickor. Att pojkar hellre leker med bilar är inte nedsättande på något vis, däremot är det nedsättande (nedtryckande) att inte låta dem utvecklas utefter sina egna preferensramar.
Jag anser att Anders B Westin har sammanfattat det bra i sin bloggpost “Tio orsaker till kvinnoskolan”.
http://andersbwestin.wordpress.com/2009/04/14/tio-orsaker-till-kvinnoskolan/
LikeLike
Jag nickar instämmande och ler i mjugg.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det ungefär så vi resonerade – möjligtvis med reservationen att vi var en aning mindre tvärsäkra på vad som skulle bli resultatet.
Jag har stångats med det här könsmaktsordningsbegreppet och får inte riktigt tag i det – det finns en uppenbar risk i att det verkliga existerande förtrycket relativiseras och bagatelliseras om vi helt förnekar maktperspektivet. Det finns en lockelse i att närma sig frågan om makt ur ett mer existentialistisk/strukturalistisk perspektiv. Då finns det även utrymme för en diskussion om individens frihet.
När det gäller den dödfödda frågan biologism/konstruktionism värjer jag mig och vill ogärna bli sammanblandad med det antifeministiska grupperna – men jag har hört att i vissa genusteoretiska kretsar är det en merit att ha bli sågad av mig…
LikeLike
En av dina kommentarer fastnade i filteret – jag tror att det beror på att det fanns två länkar. Jag ber om ursäkt och ska ändra inställning!
LikeLike
Mina herrar och damer. Hat ni funderat på hur det kommer sig att 90 %
av alla våra fängelsekunder är män? Så är det nämligen. Och av dessa fångar är det knappadt någon som haft en gor relation med sin far – om de haft någon redation alls med fadern. Det är inte genuspedagogiken som skapar kriminella. Det är verkligheten, som för en del är rå och hemsk och för andra mjuk och fin.
Att Stefan Holm kan hoppa 240 (eller vad det är) tror ni det beror på att han fått sådana gener?I så fall skulle det ju räcka med att ligga på soffan tills man fick åka till OS och ta medalj. Träning är inte så dumt.
Det gäller även om man vill bli en bra pappa. Man är inte född till det heller.
Kerstin
LikeLike
Jo jag har funderat mycket på det (varför pojkar blir kriminella) men ser inte din poäng.
Vem har påstått att genuspedagogik skulle göra barn kriminella? Skojar du?
Vad är det för “verklighet” du hänvisar till? Jag kan inte följa dina tankar.
Vem tror att allt beror på gener?
Ja – träning är jättebra.
Att bli en bra pappa – det kanske är den största konsten. En del har förebilder, andra får hitta på.
LikeLike
Mats, Att du inte får något grepp om könsmaktsordningen är inte så konstigt. Den är nämligen helt obegriplig (som Kejsarens nya kläder). En fantasikonstruktion till för att fastslå framfantiserade maktordningar. Många tror att könsmaktsordningen anger vilket kön som för tillfället befinner sig högst upp i hierarkin. Det är bara halvrätt. KMO beskriver att mannen är överordnad kvinnan (punkt!) – ett tydligt bevis på detta är bl.a. att mannen, enligt KMO, anses förtrycka kvinnan (i och med att hon föder barn), tanken bakom är gissningsvis att konstruktörerna anser samhällssystemet vara felkonstruerat och därigenom en kvinnofälla, och det, i sin tur, beror antagligen på att de värderar pengar högre än lycka (alt. likställer pengar med lycka) – men hur många blir egentligen lyckliga av att sitta i en styrelse och låta familjen komma i andrahand?
De faller alltså själva i fällan. Det är nog fler än en som har ångrat sig i sluttampen av livskampen.
Så, vem är egentligen mest förtryckt i Sverige? Eller rättare sagt, vilket kön? Jag vill påstå att båda könen har stora möjligheter, och att båda könen är förtryckta (i den “riktiga” världen). Pappor förlorar vårdnadstvister och mammor (och pappor) har inte tid för barnen p.g.a. karriären, både mammor och pappor får prata i radio eller bli chefer. På dagis pressas flickorna till att göra pojksaker, men om de ändå väljer att inte göra pojksaker så bestraffas pojkarna genom att pojkleksakerna avlägsnas (radikalfeministisk genuslogik). När är kvinnan underordnad mannen (i vilken situation får kvinnan inte välja fritt)? I skolvärlden är pojkarna iaf underordnade flickorna.
Jag tror faktiskt att det är barnen (oavsett kön) som är de största förlorarna eftersom de sedan några decennier tillbaka utsatts för ett gigantiskt socialt experiment utan vetenskaplig grund (genus”vetenskap” räknas inte då den är ideologiskt baserad). Det “lustiga” är att barn växer upp och blir stora – men har det egentligen skett några större förändringar i vårt samhälle? När jag går ute på stan ser jag fortfarande flest heterosexuella par där hon har rosa kjol och han mörk kostym. För det är tydligen så vi (majoriteten) vill ha det – trots all maktelitistisk genusindoktrinering. Om Claes Borgström vore riktigt ärlig skulle han befria sig själv från sin kostym och iklä sig en luftig sommarklänning, dels för sin egen skull, dels för att vara en god förebild – men det gör han inte. Hans utopi är att alla andra skall bli likriktade – själv står han utanför och ser på.
Slutsatsen blir att de stora vinnarna är genusideologerna samt läkemedelsindustrin – de skrattar hela vägen till banken.
LikeLike
Jo, ja, hum… du har nog rätt – men jag vill verkligen inte vara en del av diskussionen om “vem det är mest synd om”.
Kanske för att kvinnor ibland är väldigt ovilliga att skiljas från offerpositionen, som i sig är en subtil form av förtryck.
På ett plan (mycket sextitalistiskt) är vi alla offer för strukturer – men det är en insikt som inte leder till mycket visdom eller handlingsberedskap.
Jag har alltså hamnat i en Bob Dylanliknande distans (vad har jag med detta att göra) och Susan Faludis Ställd är fortfarande den bok som bäst skildtrar förtrycket av män – samtidigt som den ger hopp om försoning och konstruktiva lösningar.
Läkemedelsindustrin?
LikeLike
“Läkemedelsindustrin?”
Ibland tror jag nästan att läkemedelsindustrin pushar på genushysterins utveckling – tror åtminstone att de inte gör någonting för att stoppa den. För mig lyder ekvationen ungefär; mer genustokerier är lika med fler lyckopiller. Lite överdrivet kanske – eller inte?
För övrigt tror jag inte att du behöver bekymra dig angående vem det är mest synd om. Det finns så många andra som behandlar det ämnet att det räcker till och blir över.
Har tyvärr inte läst Susan Faludis Ställd, men tack för påminnelsen. Den skall läsas i sommar. 🙂
LikeLike
Jag tror att vi ska vara försiktiga med konspirationsteorierna – men är nyfiken på om du kan hitta någon belagd koppling?
Faludis senaste “Den amerikanska mardrömmen” är också en lysande bok. Kanske kan den skapa en viss förståelse för tanken på historisk underordning. Exemplen för hur kvinnorna trängdes tillbaka efter den 11/9 är väldigt drabbande.
Trevlig läsning!
LikeLike
“Jag tror att vi ska vara försiktiga med konspirationsteorierna – men är nyfiken på om du kan hitta någon belagd koppling?”
Det tror jag inte. Var faktiskt inte speciellt allvarlig med just “läkemedelsbranschen”. Men om det, mot förmodan, ändå skulle visa sig stämma så återkommer jag.
“Trevlig läsning!”
Tack. 🙂
LikeLike
Liten rättning. Jag tror också att vi skall vara försiktiga med konspirationsteorierna. Mitt: “Det tror jag inte.” syftade på “men är nyfiken på om du kan hitta någon belagd koppling?”.
Är tyvärr lite för otydlig/opedagogisk ibland (speciellt i skrift).
LikeLike
Jag fattade!
LikeLike
Men hur fungerar det egentligen i praktiken på de dagis där man jobbar med genus? Jag har stött på ett, det de gjorde var att t ex jobba med pojkarnas språkutveckling och att uppmuntra flickor att ta för sig mer. Jag tror inte att de hade förbjudit dockor och bilar, däremot ledde deras arbete till att pojkar och flickor gick dit de trivdes bäst och att de blev hövligare mot varandra.
Deras stora projekt var måltiderna inte leksakerna och det var där de började. De upptäckte efter att ha filmat sig själva med barnen att just måltidssituationerna visade på vissa hur ska vi säga, könsstereotypa beteenden, pojkarna skrek mjölk rakt ut och förväntade sig att bli serverade utan att behöva förklara vad de menade. Fllickorna tolkade och serverade. Efter att ha arbetet runt detta blev måltiderna väldigt mycket trevligare och pojkarnas språk utvecklades, de blev tvungna att använda fler ord helt enkelt.
Jag tyckte att det lät rätt bra, men jag kan ju vara ute i ogjort väder…
LikeLike
Det kan aldrig vara fel att pedagoger dokumenterar och reflekterar över sitt arbetssätt.
Svårigheterna kring genuspedagogiken för mig handlar om människosynen som jag menar är strikt behavioristisk – här tränar vi in nya mönster. Men det finns naturligtvis massor med förnuftiga tolkningar!
LikeLike
Det är inte bara i idrott det krävs träning för att bli bra. Det gäller allting.
Även föräldraskap. Tyvärr är det alltjämt så att få pappor tar den uppgiften på allvar. Vem som helst kan byta blöjor och mata ett litet barn. Grannfrun, portvakten eller vem som helst. Men att etablera relationen med barnet och få den att gro och växa – det är en annan historia där känslor och omtanke är inblandade. Man tränar sig i att bli lyhörd för en liten hjälplös varelses behov. Det är en mycket viktig träning och utveckling för den vuxna människan. Personlighetsutveckling helt enkelt.
De pappor som avstår från detta, de gör sig själva och barnet en otjänst
om inte ännu värre. Vem tror att Stefan Holm skulle klara hopp på 130
om han algrig hade tränat? Då skulle han nog riva på 90.
Massor av pappor “river på 90” när det gäller föräldraskapet. De har inte
sett det som något man måste träna sig i och gå in för. Jag tror nog att smågrabbarna på dagis med genuspedagogik får lära sig att det inte är något löjligt och fånigt att ta hand om små barn. Utan att hänsyn och omtanke är viktig för både pojkar och flickor.
På lång sikt kanske den manliga dominanser på våra fängelser fasas ut.
Om vi är kloka och tar ansvar.
LikeLike
Det är möjligt att du har rätt – men jag ser dessa träningsprojekt som en aning suspekta. I all välmening kan vi få för oss att tro väldigt mycket om våra metoder. Behaviorismens spår förskräcker. Även om straff och belöning är effektivt så finns det en uppenbar risk i att det begås små övergrepp under resan.
Men naturligtvis är inte omsorg någonting nedärvt – jag är mycket intresserad av hur fäder skapar relationer till sina barn. Ibland går vägen genom att imitera moderns sätt, ibland sker det utifrån andra föreställningar. Vi reproducerar ju i stor del mönster vi vuxit upp med – på gott och ont.
LikeLike
Kerstin Martinsson,
Genuspedagogik är nog inte den bästa lösningen angående mansdominansen i våra fängelser. Det handlar mer om att upptäcka vissa beteendemönster i tid och sedan använda sig av rätt sorts metoder i förebyggande syfte. Följande citat förklarar lite mer utförligt hur jag menar:
Det är alltså inte vem som helst som blir kriminell. En av feminismens, speciellt radikalfeminismen, stora brister är att använda sig av grova generaliseringar och överdrifter i sina förklaringsmodeller. Alla män är inte, eller blir inte, kriminella – långt ifrån, till och med mycket långt ifrån.
Du får det även att låta som att män överlag inte bryr sig om sina barn, så ser det inte ut i min bekantskapskrets. Tvärtom är det där i många fall fadern som barnet, eller barnen, tyr sig till.
Jag anser att människan försöker fjärma sig för mycket från sin bakgrund (däggdjur). Många påstår till och med att människan över huvud taget inte är ett djur på grund av sin tänkande förmåga. Det kan jag inte förstå. Som jag ser det är inte bara mannen som är ett djur, även kvinnan är det.
Fäder blir inte sämre föräldrar för att de inte kan amma. De kan bidra med andra viktiga saker till sina barn. Barnens fäder och mödrar kompletterar varandra. Varför skulle det vara en så “farlig” tanke – att modern tillbringar mest tid med barnet i början?
Avslutningsvis är min uppfattning att genuspedagogiken inte vidgar pojkarnas möjligheter, utan tvärtom begränsar dem. Anledningen är att jag inte köper teorierna om det oskrivna bladet – den sociala konstruktionen. De biologiska faktorerna får inte glömmas bort – men tyvärr är väldigt många i det här landet biofober.
LikeLike
Om genuspedagogiken begränsar pojkarnas möjligheter – begränsar den inte också flickornas möjligheter. Jag förstår inte riktigt hur ni uppfattar genuspedagogiken. Den jag läst om och hört talas om är den som bedrivs på två förskolor i Gävletrakten.
På vilket sätt skulle behaviorismen ha med genuspedagogik att göra?
Visst är människan ett djur i biologiskt hänseende. Det gäller både män och kvinnor. Men vi är faktiskt också lite mer i socialt och rationellt avseende. Och det är väl den biten vi kan göra något åt.
Män är inte sämre föräldrar för att de inte ammar. Men att ge nappflaska
är inte alls så svårt. Själv sinade jag på tredje månaden , så då blev det nödvändigt att ta till nappflaska till min son. Killar stirrar sig blinda på stora bröst och tror att det är hela föräldraskapet. Tjafs!
Genuspedagogiken är alls inte hela lösningen på mansdominansen i våra fängelser. Men jag tror det kan vara en positiv del.
Pratbubblans citat från Brå instämmer jag till fullo i. De barn som har sådant beteende utvecklar ofta kriminalitet. Frågan är hur barnen blev sådana. “Föräldrarnas roll är central” står det också. Och det stämmer nog alltför väl.
Sen vill jag betona att när jag talar om människor, kriminella och icke kriminella, så är skillnaderna personlighetsmässigt inte så stora.
Vi befinner oss på en skala från psykopaten på kåken (sådana finns utanför murarna också) till den godaste föräldern i Kråkmåla. Och det finns väldigt mycket kriminella utanför murarna också.
Apropo psykopat så läste jag nyligen en insiktsfull definition av psykiatern Sten Levander: “En psykopat han samtalar inte, han håller presskonferens.” Jag tyckte det var på pricken. Men nu tycker ni kanske att jag spårat ur.
Godnatt!
LikeLike
Behaviorism handlar om att träna eller betinga fram önskvärda beteenden.
Baksidan är att den som uppfostras reduceras till objekt för den andres avsikter. Jag uppfattar pojkarna som objektifierade i den kvinnlig personalens värld. Ett problem som ska lösas.
LikeLike
Jag håller med dig, och höjer med flickor med smutsiga knän under sönderrivna byxor. De blir, tvärtemot vad man kanske kan tro, också utsatta för kuvningskampanjer och skall rättas in i ledet.
Var blev insikten om att alla sorter behövs för att bygga en värld vägen?
LikeLike
Var blev insikten av/vart tog insikten vägen…. ber om ursäkt att mitt bildspråk sätter fälleben för sig själv i sin iver att hinna först
LikeLike
Jag älskar metaforer som lever egna liv! Ibland överrumplar de oss med sällsynt kraft.
LikeLike
Jo det finns inga vinnare i det här spelet – och förtrycket är svårt att mäta.
När vi gjorde pojkaktig sångböcker var det så att flickorna med hål på knäna och sönderrivna byxor var en grupp som uppskattade sångerna mest. De led nog mest av den trånga normen.
Pojkarna hade en legitim revolt och lyckades ofta hitta former för sin energi.
LikeLike
Jag minns en flicka jag träffade för…. hmm, låt oss säja ett stort antal år sedan. Hon var en stillsam försynt ambitiös flicka, blond, välkammad och alltid prydligt klädd, arbetsam i klassrummet, snäll och trevlig, gjorde inte mycket väsen av sig.
Jag träffade henne igen, av en ren slump, för inte alls lika många år sedan, man skulle rent av kunna säga nyligen. Hon berättade då att klasskamraternas färglada tuppkammar, trasiga jeans, glada anarkism och slamrande punk som hon verkat närmast rädd för senast vi sågs hade varit viktiga för henne. Både som en dröm om äventyr och som en trygghet, en försäkran om att det faktiskt fanns mer här i livet än välstruken blus och höga betyg. Om hon ville så fanns en annan väg öppen, och denna vetskap hade hon burit med sig som en juvel genom livet. Hon hade aldrig gått den vägen, men alltid vetat att om hon ville så låg den där, öppen även för henne.
Det jag vill säga är nog att ni ska veta att era pojkaktiga trudelutter kan ha betytt en hel del även för den som tycktes passa in och trivas i normen.
LikeLike
Kerstin Martinsson,
“Om genuspedagogiken begränsar pojkarnas möjligheter – begränsar den inte också flickornas möjligheter.”
Alldeles säkert, men som den är utformad anser jag att den, trots det, missgynnar pojkarna mer på grund av dess konstruktion. Genuspedagogiken bygger nämligen på genussystemet vilket bygger på könsmaktsordningen vilken bygger på feminismen vilken bygger på att män skulle vara överordnade kvinnorna – “patriarkatet”. Inget av detta är vetenskapligt bevisat, utan bygger på subjektiva känslor, politisk ideologi och diverse andra subjektiva åsikter.
Faktumet att genuspedagogiken bygger på feministiska värderingar medför att pojkarnas maktordning (enligt feminismen) är överordnad flickornas – pojkarna “kränker” alltså flickorna. Därav begränsar genuspedagogiken pojkarnas möjligheter mer eftersom de, enligt den, anses vara någon sorts förövare (“som pedagog bör (man enligt läroplanen) vara medveten om att det finns en genusordning i samhället som innebär att flickor och kvinnor är underordnade och att pojkar och män har fördelar av denna maktordning“). Statsfeminism.
LikeLike
Kerstin Martinsson,
“Om genuspedagogiken begränsar pojkarnas möjligheter – begränsar den inte också flickornas möjligheter.”
Alldeles säkert, men som den är utformad anser jag att den, trots det, missgynnar pojkarna mer på grund av dess konstruktion. Genuspedagogiken bygger nämligen på genussystemet vilket bygger på könsmaktsordningen vilken bygger på feminismen vilken bygger på att män skulle vara överordnade kvinnorna – “patriarkatet”. Inget av detta är vetenskapligt bevisat, utan bygger på subjektiva känslor, politisk ideologi och diverse andra subjektiva åsikter.
Faktumet att genuspedagogiken bygger på feministiska värderingar medför att pojkarnas maktordning (enligt feminismen) är överordnad flickornas – pojkarna “kränker” alltså flickorna. Därav begränsar genuspedagogiken pojkarnas möjligheter mer eftersom de, enligt den, anses vara någon sorts förövare (“som pedagog bör (man enligt läroplanen) vara medveten om att det finns en genusordning i samhället som innebär att flickor och kvinnor är underordnade och att pojkar och män har fördelar av denna maktordning“). Detta handlar inte om att försöka få det till att det skulle vara “mest synd om pojkarna”. Det är ren genusfakta. Om det omvända rådde – att flickorna ansågs vara överordnade skulle de förlora mest på det (och jag garanterar att det skulle gå att snickra ihop dylika teorier – allt handlar inte om pengar och styrelseposter). Detta gäller dessutom inte bara inom dagisvärlden, utan hela samhället pådyvlas dessa dogmer (exv. “Mäns våld mot kvinnor”). Det är precis som med fängelsekunderna – alla män tvingas plikta för att ett fåtal psykopater uppträder oförsvarligt.
“Killar stirrar sig blinda på stora bröst och tror att det är hela föräldraskapet. Tjafs!”
Du verkar ha en förmåga att generalisera. Det är väl möjligt att en liten, liten klick uppträder på det viset – men inte majoriteten.
Källa: Vårdguiden
Ber om ursäkt för eventuella dubbla inlägg med liknande formuleringar, men det förra publicerades inte.
LikeLike
Tack Morrica!
Det har känts väldigt konstigt nr folk har frågat mig om jag “har gjort sånger f-ö-r pojkar” och jag har försökt förklara att det inte är tänkt så – du beskriver den här attraktionen på underbart sätt och jag blir verkligen glad!!!!
LikeLike
Hej Pratbubblan och Kerstin!
Ni tappade mig nånstans där vid modersmjölken – jag ska försöka ta mig in i diskussionen på något sätt.
LikeLike
Mats,
“När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det så att flickorna med hål på knäna och sönderrivna byxor var en grupp som uppskattade sångerna mest. De led nog mest av den trånga normen.”
Jag förstår hur du menar men kan inte riktigt köpa resonemanget fullt ut. Flickor får väl göra vad de vill i dagens samhälle – utan att begränsas av några normer, åtminstone mer än vad pojkar får? Jämför hål på knäna med pojke i rosa klänning och nagellack. Tror du inte anledningen till att flickorna – som uppskattade sångerna mest – kan ha varit att sångerna helt enkelt passade dem? Pojkarnas “revolt” är dessutom kanske helt naturlig (biologisk – genetisk).
Debatten är, som jag ser det, helt skruvad. Hjältarna i barnböckerna görs om till flickor samtidigt som bilarna tas bort. Allt med hänvisning till pojkarnas påstådda överordning samt övertygelsen om könets och sexualitetens påstådda icke-biologiska sociala konstruktion. Vore det inte bättre att göra om hjältarna till könlösa varelser – eller ting (enligt genuspedagogernas logik)?
“Om man vill uttrycka det skarpt kan man säga att den kvinnliga majoriteten har censurerat bort allt som inte passar in i bilden av barndomen som en skyddad värld. (Pojkaktig sångbok)”
Ja, det låter radikalt men är faktiskt sant – det man inte får glömma bort är dock att männen faktiskt inte är helt oskyldiga som låter denna typ av censurering ske. Min förhoppning är att den här trenden snart får ge vika för en mer flexibel pedagogik som ser barnen för vad de är – individer (inte kollektiv), för om det fortsätter så här så blir det bara som i filmen Måndag hela veckan.
LikeLike
Eller rättare sagt – om det fortsätter så här så blir det bara som i filmen Måndag hela veckan (med bortklippt slutscen).
LikeLike
Du uttrycker det väl – jag kanske är skada av att ha försökt uttrycka mig diplomkatiskt i många sammanhang.
Jag försöker undvika att tänka i skuldtermer men det är klart att det även finns ett manligt ansvar för att vi har hamnat där vi är. Samtidigt är det någon form av historisk rörelse som lever ett eget liv (hoppsan, steget mellan materialism och determinism är inte så stort). Min bild av en del antifeministisk retorik är annars att den försöker hämnas någon form av komplott och den här formen av revanschism vill jag komma så långt bort ifrån som möjligt.
Det finns ett problem i att pedagogernas självbild ofta är besatt av “godhet” – därför är det extremt provocerande att bli beskriven som “förtryckande” och jag försöker därför hitta vägar som leder runt de här hindren. Med uppenbar risk att bli mumlande och otydlig.
LikeLike
Jag vill gärna tipsa om Ingemar Gens, sociolog och socialantropolog. Han är förmodligen pionjären inom genuspedagogiken. i Sverige. Det var han somledde projekten med genuspedagogik på daghemmen Tittmyran och Björntomten i Gävletrakten. Han är sociolog ochsocialantropolog.
Apropå “begränsning”: En definition: “Genuspedagogik är en kompensatorisk träningför barnen för att de ska få tillgång till hela sig själv och inte bli inlåsta i tradiotionella könsmönster.”
Lev väl!
Kerstin
LikeLike
Jo, jag är väl bekant med herr Gens verksamhet och är i princip misstänksam mot kompensatoriska åtgärder.
Enligt mig behöver en riktig pedagogik ha en egen kärna – och här uppstår stora problem för mig i mötet med genuspedagogiken. Den försöker rätta till något som den inte förstår…
LikeLike
Kerstin Martinson,
Ingemar Gens och Lars Jalmert, två av landets mest framstående (politiskt anlitade) mansforskare.
Ingemar Gens anser (mina tolkningar inom parenteserna):
“Om man som man upptäcker att man har väldigt feminina sidor ska man inte behöva byta kön, man ska bara kunna vara en sådan man.” – Gens (= könet, och sexualiteten, är endast en social konstruktion)
– Om man tänker sig att vi ska få jämställdhet i det samhälle vi har idag, så måste alla bli män. – Gens (= det nuvarande samhällssystemet måste krossas (jag avskkyr den manliga könsrollen))
– Personligen tycker jag att det biologiskt finns två delar av människor, men om man tittar på hur vi uppträder skulle man behöva göra andra indelningar. Tänk om man kunde få födas, vara, utveckla de egenskaper som är framgångsrika utan att man anklagas för att vara feminin eller maskulin, det vore ett trivsamt samhälle. – Gens (= egentligen förstår jag att det faktiskt finns biologiska skillnader, men det är underordnat eftersom min utopiska tanke ändå är ett likriktat samhälle)
“Det motsatta könet borde tvärdö. De två könen borde kunna innehålla vad som helst.” – Gens (= personligen förstår jag att jag har fel, men min utopiska, ideologiska, tanke är ju så vacker att den borde vara sann)
Angående Lars Jalmert är det mest effektiva att poängtera dennes medverkan i SVT:s Vetenskapsmagasinet där han/hon ursinningslöst hävdade sin utopiska tanke angående könets och sexualitetens sociala konstruktion.
LikeLike
Mats,
“Min bild av en del antifeministisk retorik är annars att den försöker hämnas någon form av komplott och den här formen av revanschism vill jag komma så långt bort ifrån som möjligt.”
Jo, förstår hur du menar- men min erfarenhet är att tomma tunnor bullrar mest, och med det menar jag att det egentligen inte är så många som försöker hämnas. Jag är t.ex. inte emot feminismen som fenomen. Feminismen har gjort mycket gott. Det är radikalfeminismen (den extrema likhetsfeminismen – statsfeminismen (vilken dominerar samhällsdebatten)) som jag tar ställning emot. Uppskattar därför inte epitetet “anti”-feminist, då det, enligt min mening, är alltför grovhugget. Jag tycker att det här är en viktig samhällsfråga – vill därför poängtera att det, för mig, inte handlar om att “vinna” argumentationen. Olika åsikter är guld värt.
LikeLike
Du låter som ett orakel som har mystiska insikter i vad det handlar om.
Men det är inte trovärdigt. Utrymmet för utbyte av tankar och kunskaper
är tydligen slut. Av någon anledning. Så jag ska inte störa mer.
Tack för migKerstin
LikeLike
nej hu – jag tror det finns tusentals varianter och har ingen aning om hur dessa tolkar idén.
Men den teoretiska grunden är en underlig blandning av goda avsikter och instrumentellt förhållningssätt.
Du får gärna störa mer!
LikeLike
Jag har problem med spamfiltret och hittade era inlägg från igår. Ber om ursäkt för försening.
LikeLike
Pratbubblan skrev, apropå flickor med trasig byxknän: “Jag förstår hur du menar men kan inte riktigt köpa resonemanget fullt ut. Flickor får väl göra vad de vill i dagens samhälle – utan att begränsas av några normer”
Nej.
Flickor får verkligen inte göra vad de vill i dagens samhälle, normerna är trånga och måstena många, och det är fullt möjligt att genuspedagogiken gör saken värre. Snickarvrån är ett utmärkt exempel. Flickor och pojkar gör, om vi generaliserar grovt, olika saker om man släpper in dem i en snickarvrå: pojkar hamrar och sågar, ofta fascinerade av momentet som sådant utan att ha något egentligt mål med sin aktivitet. Flickor målar och pysslar gärna med tyger och olika material, fascinerade av resultatet av sin aktivitet.
Och det är helt i sin ordning, ty barn är i första hand invidider, inte kön.
Men det finns barn som bryter mot normen, såklart. Det finns flickor som hamrar och sågar utan mål, bara för att de känner glädjen i att hamra och såga. Och det finns flickor som inte vill gå in i snickarvrån alls, ens om den är rosa, den varken lockar eller fascinerar dem det minsta. Och givetvis finns det pojkar som pysslar hellre än bankar, och det finns pojkar som tycker snickarvrån är totalt ointressant, men nu var det flickor som var ämnet för inlägget.
Dessa flickor, som hellre sågar för att de sågar än för att ‘göra något’, blir ofta föremål för inrättning i ledet. Under förespegling av vidgande av deras horisont jobbar förskolan och senare skolan för att fösa in dem i flicknormen, med lock och pock, uppmuntran när de gör ‘rätt’ och diskret markerat ogillande i form av bekymrat rynkade pannor och vänliga ‘men vore det inte roligare att’ när de gör ‘fel’ vallas de mot flicknormen.
Så trots att den sågande flickan till synes borde vara genuspedagogens dröm bemöts hon som ett bekymmer. Hon passar ju inte in i normen, hon behöver inte ‘räddas’ och inte ‘lyftas upp’ och blir, som allt avvikande, ett problem. Pedagogerna menar väl, men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner och de bankar ner ett par till. Rosa, med glitter på.
Den sidan av genuspedagogiken finns också.
LikeLike
Jag håller med (som vanligt)
GENUSPEDAGOGIK 2.0
LikeLike
Ja, drömmen borde teoretiskt vara att lyckas väcka flickornas intresse för mållöst snickeri (eller klossbyggande) – men om det inte ens finns några snickarvrår så lär det bli lite svårt. Ser genuspedagogerna hellre en pojke i tiara, än en mållöst snickrande flicka?
LikeLike
Jag tror inte det går att beskriva “genuspedagoger” som grupp och tänker att det är svårt att veta vad som är viktigt.
Handlingarna, avsikterna, texterna, teorierna, effekterna..
Men det är lätt att hitta exempel som gör hela projektet suspekt. Jag föreslår att vi låter bli att frossa i avarterna och fokuserar på den goda frigörande avsikten.
LikeLike
Grovt generaliserat så ja, det tycks onekligen vara så. Könsroller lika stabilt cementerade som vanligt, bara ställda på huvudet.
Och det är ju lite synd, är det inte?
Drömmen, borde den verkligen vara att väcka flickans intresse? Tänk så olika vi drömmer, vi människor! Drömmen, sedd från min horisont, vore att som pedagog lyckas bita sig i tungan så länge ingen riskerar liv eller lem och låta sågaren såga tills allt tillgängligt trä är sågspån, låta pysslaren pyssla så glittret flyger och låta den som finner snickarvrån komplett ointressant ägna sig åt något annat, efter att ha bjudits in att prova på ett par gånger. Oavsett kön på småfolket i fråga.
Individualisering FTW
LikeLike
Det låter som om vi hamnade i det hörnet (individualisering) och jag får väl erkänna att det är ganska trivsamt här. Som vuxen värjer jag mig kraftfullt mot alla som vill aktivera mig eller har åsikter om vilken kultur jag bör ta del av.
Antagligen känner de flesta barn på samma sätt – om de inte är förblindad av lust att vara vuxenvärlden till lags.
LikeLike
Det man söker är kanske en balans mellan att visa, inbjuda, erbjuda, locka till att prova på och känna sig fram å ena sidan och måsten och bör och borde å andra sidan?
Det här med balansgång är inte helt enkelt alla gånger
LikeLike
Nu är vi på gränsen till onödigt kloka!
Jag försöker undvika att hamna i ett stort lagom utan att romantisera “både och” som riskerar att uppfattas som biologistiskt – men det kanske äär smällar man får ta!
LikeLike
Hur var det han sa, n’Einstein? Något om här och där, då och nu, alltid, överallt och hela tiden, var det inte? Det låter som en omöjlig ekvation och handlar, om jag inte missminner mig, ursprungligen om tiden men det känns applicerbart här också: ongar måste få tid! De måste få tid att vara sig själva, tid att prova nya roller, tid att prova stereotypa könsroller och tid att prova på att bryta dessa.
Jag tror att det finns en stor risk att om vi vuxna i alltför hög tid försöker styra alltför mycket i tid och otid, så får inte ongarna tiden de behöver för att prova på allt de vill och bör och måste få lov att prova på för att sinomtid kunna hitta både sig själva och varandra i relation till världen, samhället och det mesta.
De måste få tid att vara.
Jag ser på barnen utanför mitt fönster, de leker riddare med pinnar som svärd, pojkar och flickor av flera kulturer och hemspråk men i leken är de alla lika. En av sandlådepluttarna blir nyfiken och hamnar ivägen, tippar över ända och en av riddarna slänger svärdet och lyfter plutten, tröstar och pussar och skojar och sätter tillbaka den lille i sandlådan. Att den nyfikna plutten är en liten tös, och den tröstande riddaren en gosse, att de knappt har ett gemensamt språk ännu gör fullständigt detsamma.
Är det inte dit ungefär vi borde sträva?
LikeLike
Oj så vackert! Det du beskriver är nog det som jag försöker definiera som “intuitiv ickenervös pedagogik”
I det målstyrda måste vi hela tiden förklara vart handlingen leder och eftersom behaviorismen är lättast att förstå använder vi den teorin. “barn tränas och formas” om det sen är tomma tavlor eller lerklumpar spelar mindre roll. En mer komplex teoribildnimng som innefattar obehagliga faser är mycket svårare att ta till sig – kanske för att den kräver någon form av inlevelse och självupplevd lekglädje.
Suck – mer överens än så här blir vi inte! (För det går inte!)
LikeLike
Det finns en film som heter ‘Fivel’ eller kanske ‘Fivel och resan till Amerika’, den handlar om en rysk liten mus och hans familj som tvingas fly från de pogromer katterna i ryssland utsätter mössen för. En sorglig historia, de kommer inte alls fram till det paradis de tänkt sig, och alla är inte med till slutet.
Men det var inte det jag skulle prata om, utan jag ville dela med mig av den klokaste repliken i filmen:
“Om det vore lätt att växa upp, skulle det då ta så lång tid?”
Kanske kan man förklara en del med den?
LikeLike
Det värsta är väl att man måste göra det själv?
Skolan tycks ibland tro att den kan göra det åt barnen – drömmen om en linjär smärtfri uppväxt är ganska förförisk, men antagligen väldigt skadlig!
LikeLike
Sannolikt.
Inte mycket genus i min kommentar här, men uppropet har hamnat lite i bakvattnet och behöver släppas fram det också:
Jag håller helt med dig, drömmen om en smärtfri uppväxt är skadlig.
För hur ska man lära sig spela trumpet om man aldrig får någon trumpet? Hur ska man lära sig hantera motstånd om man aldrig får möta motstånd? Hur hanterar man smärta utan att ha känt smärta tidigare? Hur blir man en god vinnare utan att ha förlorat?
Ska vi gulla en hel generation till hjälplöshet? Är vi verkligen så osäkra på vårt eget värde att vi måste göra dem beroende av oss? Har vi rätt att offra dem för vårt eget välbefinnande?
Skulle inte tro det!
LikeLike
Det finns en spännande skärningspunkt mellan föräldra- och lärarrollen här tror jag.
Som förälder anar jag en biologisk programmering att skydda sitt barn bortom varje sans och vett. Rationaliteten kopplas bort och det finns liksom bara en prioritering: skydd. Antagligen är det helt nödvändigt för att hålla liv i rasen – men när vi tar in samma värden i skolan riskerar det att bli farligt.
Visionen om en utmanande skola innebär också att den kortsiktiga tryggheten kan ställas mot den långsiktiga. Men så skriver vi inte planer – skolan ska vara “trrygg, rolig och lärorik” h-e-l-a t-i-d-e-n!
LikeLike
Du har en viktig poäng där – vi lever i ett otryggt tidevarv, på de allra flesta sätt otryggare än någonsin tidigare i historien, inte så mycket trots utan många gånger på grund av vår höga grad av teknologi och civilisation, och vår egen otrygghet återspeglas i vårt förhållningsätt till barnen. Det är inte helt ovanligt med lärare, på alla nivåer, som har lite svårt med den professionella distansen och gärna halkar in i en slags föräldraroll eller rent av kompisroll.
Som lärare representerar man samhället, man bör sträva efter att förbereda ungdomarna och barnen för de regler och sedvänjor de kommer att behöva förhålla sig till som vuxna. Som förälder har man en annan agenda och kan fokusera på andra saker. Lärarprofessionalism är viktig, men har hamnat lite i skymundan i diskussionera på senare tid, upplever jag.
Nyfiken: hur jobbar ni med de här frågorna på lärarhögskolan?
LikeLike
“Nyfiken: hur jobbar ni med de här frågorna på lärarhögskolan?”
Jag är förskollärare och det kanske har färgat mig en del – gränsern mellan omsorg, uppfostran och pedagogik har alltid varit flytande. Kanske ska de vara så också. Jag arbetade på s.k. OB-daghem och när barnen kom inramlande 6.15 på söndagmorgonen var det inte läroplan och kunskapsuppdrag som låg längst fram i huvudet. Det handlade mycket om närhet och trygghet.
Den lärarutbildning som startade 2001 betonade de gemensamma dragen i läraruppdraget och alla fick e-n examen (med olika inriktningar mot åldrar och ämnen.
Jag tror att frågan alltid kommer att vara aktuell och saken ställs ofta på sin spets under den verksamhetsförlagda tiden. Många handledare klagar över att studenter inte “har distans” och jag kan ibland tycka att de har alltför bråttom att skola in nya lärare i sin cynism. Men naturligtvis måste vi hela tiden betona det här med professionalitet.
Jag tänker att det går att förena med personligt förhållningssätt och engagemang, men inser problemen. När det svajar tar vi till invanda roller och föräldrarollen funkar ibland. Korta stunder. Eller inte alls.
LikeLike