Att arbeta med utbildning innebär en förhoppning om långsiktighet. Själva idén om att det finns kunskaper och färdigheter som är värdefulla och möjliga att återskapa är i grunden pretentiös, men helt omöjliga att klarar sig utan. En utbildning utan vision är ingenting.
När jag tänker på de förändringar som föreslås i lärarutbildningen ser jag mig en aning som den förvirrade vinbergssnäckan som har kämpat sig upp på rälsen till museijärnvägen mellan S:t Olof och Brösarp. Framtidsutsikterna är inte lysande.
Sitarversionen
Kubansk version
I Sydsvenskan skriver Trevor Dolan om att det är skolan som ska motivera eleverna och föreslår mer utvecklingspsykologi under utbildningen.
Ständigt dessa beskäftiga forskare som tror de vet svaret på allt…
Uppdatering:
Leif Åhlander besvarar Dolans svepande anklagelser på ett nyanserat sätt. Det utvecklingsarbete som bedrivs i samverkan mellan verksamhet och forskning tycks mig en aning mer trovärdigt än Dolans patentare.
Det är, som Dolan påpekar, ”fullt möjligt att göra Rosengårds skolor relevanta, meningsfulla och intellektuellt berikande”. Men vägen dit är mer komplicerad än vad Dolan vill göra gällande.
Kompetensutveckling är en del i det arbetet. Därutöver görs dagliga överväganden från pedagogernas och skolledarnas sida för att gagna elevernas lärande som anpassningar till flerspråkiga elevers behov och förutsättningar, olika former för inflytande, gruppsammansättningar kopplade till elevernas uppgifter och uppföljningar av elevers resultat och därmed lärares arbete för att bara nämna några exempel.
Trots detta behöver vi ständigt stärka vår förmåga att ge ytterligare stöd och utmaningar till eleverna i Rosengårds skolor.
Det besvärliga, men samtidigt utmanande, i arbetet med elevers och även pedagogers lärande är dock att det inte finns en utan flera vägar till framgång.
Länk till Sydsvenskan

När jag läste pedda hade ingen av lärarna någon praktisk lärarerfarenhet. Det har säker inte Dolan heller.
LikeLike
Arbetar inom elevhälsan i en liten kommun. Här är återigen en “höjdare” som minsann ska tala om hur vi ska jobba, vi som befinner sig på fältet! Nu har vi att göra med bristande föräldraansvar, barn som far illa, diagnosbarn, osv. Att bara tro att om vi trycker på knappen “motivation” så blir allt bra är inte seriöst. Vi som arbetar i skolan tros vandra omkring med verktygslådan “quick fix”. NAIVT!
LikeLike
Jag tror att vi behöver prata om vad “motivation” egentligen är!
I min världsbild är det något djupt personligt som skolan sällan har insyn i. Vad det är som driver mig till ansträngning är ibland ganska svårgripbart och jag tror att den ideologin om att “motivera andra”riskerar att bli teknologisk – någon form av ytlig coachingfilosofi.
Det kan också vara ett utslag av s.k. stadieteori – den vetenskaplige läraren vet exakt vilka krav som är rätt i vilken ålder och vilken form av belöning som ger bäst resultat. Det känns ganska gammalt…
LikeLike