Jag ser Anne Lundbergs intervjuprogram från Ystad och drabbas av svår oro. Var kommer all denna beundran inför framgångsrika personer ifrån?
Del 3 av 5 – enbart för självplågare
Programledaren ställer underdåniga frågor och gästerna får några minuter på sig att berätta om sina senaste lysande succéer. Allt interfolieras av hysteriskt klappande från en hundaktig publik som antingen är tokig på riktigt eller hårt dresserade av en studioman som tror att applåder ger liv åt döda repliker.
Nu går jag ut i trädgården och tar upp en spontan applåd för solnedgången.
Tysta tankar 
Självplågare som jag är tittade jag på programmet, en rysare och en applåd till solnedgången är ett bra alternativ. Själv kommer jag att applådera till min äppelpaj med vaniljsås, som jag just nu stoppar in i munnen.
LikeLike
Någon borde tala med den blonda programledaren om kroppspråk, hon ser ut som om hon gör parodi på sig själv arma flicka. Underdånigheten torde komma sig av den kombination av självsäkerhet och skrangligt självförtroende tösen utstrålar, eller vad tror ni?
Hon är ett gott exempel på varför det är så viktigt att öva på muntliga framträdanden i skolan, i synnerhet om man tycker det är läskigt, och varför det är så viktigt att vi lärare ger feedback på själva framträdandet i minst lika hög grad som vi ger feedback på innehållet.
LikeLike
Jag har haft en liten omprövning – kanske är jag bara avundsjuk inför all denna framgång?
Men nej – det är odrägligt och Lundbergs kroppsspråk gör det precis så underligt som Morrica beskriver!
Egentligen tycker jag ju om glada människor….
LikeLike
Ja, håller med om kroppspråket, allt blir lite kymigt när man också får se den hysteriska publiken. Jag inser att min åldersnoja inte riktigt har slagit fäste på samma sätt som Adamo, men så är jag inte heller 50+ än, men det kommer nog. Jag hittade en åldersfläck på handen i veckan, och sen så har jag fått progressiva glasögon.
Min man tycker att det är ett glatt program, han gillar också glada människor.
LikeLike
Det här har slagit igenom i programmet Sommar i P1 nu också. Med få undantag handlar det om personer som har nått framgång och om vägen dit. Värst (av de jag hört) var Tomas Ledin som tydligen inte hade mött på den minsta motgång i sitt liv. Joe Labero berättade bland annat om alla dessa “otroligt” karismatiska kändisar han stött på i livet. Allting han varit med om var för övrigt “otroligt”; han använde nog det ordet minst 50 gånger.
LikeLike
Kanske är Ann Heberlein undantaget som bekräftar regeln – men å andra sidan är hon otroligt framgångsrik i att beskriva sin sjukdom….
LikeLike