Min lille vän kämpar för att förstå vad det är som får ungdomar att demonstrera. Han retar sig på bortskämda borgarungar som ska reclaima olika delar av staden och vägrar se några politiska dimensioner i deras kamp. Jag är tvungen att hålla en liten föreläsning om civil olydnad i ett historiskt perspektiv för honom.

På sextitalet hade stora delar av Stockholms innerstad rivits ner. En av de ledande politikerna var Hjalmar Mehr som dominerade kommunpolitiken under två decennier. 1971 stod den stora striden om almarna i Kungsträdgården och Hjalmar Mehr var ledare för de krafter som ville skövla (eller modernisera) centrum. (wikipedia om almstrid)

Historien slutade lyckligt – artisterna och folket segrade . Politikerna tvingades att retirera och tunnelbaneuppgången flyttades till förmån för de almar som fick ett starkt symboliskt värde. Ingen vet väl vad Hjalmar, vars föräldrar var judiska revolutionärer som flytt från tsarens hemliga polis, tänkte – men något ironiskt är det att den skoningslösa almsjukan några år senare lyckades med det som politikerna inte klarade av.

Nu går jag och sneglar på de döda almträden längs stranden och försöker få ihop den där vitsen om en sexuellt omättlig flicka och hennes två älskare:

– Hjalmar Mehr!
– Roger Moore!

Är det någon som tror att en historia måste ha ett budskap?