Jag är lite fundersam över regeln om att en bra blogg behöver ett centrum – någon form av överenskommelse mellan skribent och läsare om vad som är meningen med det hela. I min presentation försöker jag hitta ett glapp mellan utbildningspolitik och privatliv som då skulle vara min röda tråd. Men frågorna hänger kvar:
- Hur politisk kan jag vara som lärare i statlig tjänst?
- Hur personlig kan jag vara utan att det blir ointressant för alla utom mig själv?
Jag testar gränserna med en badbild från Baskemöllas inte så glamourösa havsbad
Så nu behöver jag lite vägledning och ber om ett gott råd:
Tysta tankar 
Hej Mats!
Nja jag röstar inte för jag hittade inte något alternativ som passade. Jag tycker att du inte ska tänka så mycket på vad ANDRA tänker och tycker om din blogg om du inte har för avsikt att göra bloggkarriär “á lá blondinbella”
Det är ju DIN persnliga tanke och dina bilder som är grejen, så väl får folk gilla det eller inte! Gillar personligen din blogg och dina tankar som skrivs, men jag gillar det enkla och att människor delar med sig av vardagen.
Badbilden funkar jättebra och sätter igång mycket känslor och tankar iallafall hos mig!
Sen tackar jag för din kommentar om min Grå/Gröna bild. Blev full i skratt och läste dessutom fel. Läste – är det en VÅG eller flod!! *ASG*
Nä det är en väg, men det ser ut som en flog, det fullkomligt vräkte ner…
Ha nu en riktigt bra dag och “Blog your own way”
Anna
LikeLike
Håller med ovanstående skribent. Du bör vara både personlig och politisk, hittade inget sådant alternativ.
Jag tror redan att du har hittat rakt in i ett centrum. Du behöver inte söka mer…
LikeLike
Jag har ju själv samma dilemma, men trivs med min blandning. Personligen skulle jag nog inte orka följa en bloggare som bara skrev politiska inlägg…man missar ju liksom själva grejen med en blogg då… Jag tycker att det är spännande att se personen bakom åsikterna.
Däremot så har jag försökt använda kategorierna bättre den sista tiden och lagt dem längre upp i bloggen. Jag tänker mig att någon som bara är intresserad av skolpolitik, eller bara av att se mina bilder, får klicka där.
Fortsätt du som tidigare, och nu på sommaren får du gärna hoppa över skolpolitiken överhuvudtaget, jag orkar varken läsa eller skriva om det just nu! 😉
LikeLike
Du är lite fundersam över regeln om bloggens centrum, skriver du. Är det verkligen en regel? Jag har mer betraktat det som en slags välmenande riktlinje, och förhållit mig till den därefter.
Den som önskar nå en speciell sorts läsare eller tjäna pengar på sin blogg, Blondinbella är väl ett exempel så gott som något, bör förmodligen försöka hålla bloggens centrum på ett och samma ställe för att ständigt ge läsarna vad de kom för. Inte så dynamiskt, kanske, men alla vill inte ha dynamik hela tiden.
Den som bloggar i andra syften, t ex för att ge uttryck för sina tysta tankar, kan kanske ha glädje av att tänka ett ögonblick på kaosstjärnan, och minnas att saker och ting förändras med tiden, och där finns alltid fler vägar än en att välja.
LikeLike
Det gäller kanske att lyssna till vad magkänslan säger en … skriver jag en blogg som jag tycker är rolig att skriva? Om svaret är ja, så är det bara att fortsätta!
Personligen tycker jag att din mix av personligt/politiskt och allvar/lek är alldeles, alldeles bra som den är! Men om du vill ändra, så är det fritt fram! Du skriver för läsare, men kan aldrig utgå ifrån annat än vad din skrivlust känner lust för att skriva, skulle jag vilja påstå.
LikeLike
Tack alla!
Jag är nog en sådan notorisk gränstestare och gillar antagligen just därför bloggvärldens regellöshet (regelfrihet).
Samtidigt finns det vissa mer eller mindre konstruerade förväntningar som jag ibland har svårt att sortera upp – vad håller jag på med? För vems skull? o.s.v.
Grunden är ohämmat egocentrisk och drömmen är att det ska vara intresant för någon annan – kanske ska man inte peta för mycket i det där! Kaosstjärnan är nog en bra ledstjärna (om man nu skulle vilja ha en sådan)
LikeLike
Morrica säger det bäst när hon gör en implicit jämförelse mellan dig och Blondinbella. Regeln, liksom de handböcker i bloggande man kan köpa i bokhandeln, handlar nog nämligen mer om att locka besökare än läsare…
LikeLike
Det kanske hör sommaren till att bli lite lös i kanterna – en lätt identitetsupplösning kan man kanske unna sig också.
Men det är spännande med bloggens relativa anonymitet – att inte veta vem man skriver för skapar faktiskt en speciell energi som jag inte riktigt har funderat över. I brist på teorier skriver jag för mig själv; och projicerar ett bättre jag!
LikeLike