Den lille vännen är nyfiken på boken med berömda personerna från 1900-talet. En av de mest spännande är Per Ahlmark och jag försöker förklara för vännen att det är en komplicerad personlighet som måste förstås i sitt sammanhang. Jag förlorar mig i Folkpartiets historia, vars partiledare i sanning är en brokig skara (länk), men hittar snart tillbaka.

Jag har en del att bekänna – först av allt skrattade jag (och den övriga vänstern) åt den lille lustige figuren som på något sätt alltid kom i kläm mellan Palmes briljans och Bohmans energi. Ahlmark kunde vara både bjäbbig och påfrestande i sitt mästrande tonläg

Vi befinner oss på 70-talet. Sverige har fått sin första borgerliga regering på mer än 50 år. Den nyblivne arbetsmarknadsministern Per Ahlmark åker till Olofström för att tala med varslade bilarbetare. Rubrikerna i kvällstidningarna klistrade vid honom i den fortsatta politiska karriären. Ahlmarks budskap till arbetarna blir bevingat: Lycka till!

Det var något rart och välmenande i de orden som inte riktigt föll väl ut i tryck. Antagligen hade en socialdemokratisk minister inte behövt stå till svars på samma sätt.

Sedan avgår han och efterträds av en blek figur som heter Ola Ullsten. Per Ahlmark gifter sig med en av våra största skådespelerskor och flyttar till Österlen och Svinaberga. Ett stenkast från Ulf Lundell skriver han finkänsliga dikter som hånas av kultursverige

Vid Siracusas grekiska teater
en håla ner i berget för fångna fiender
Den öppnar sig som katedralen
i en gotisk port med heligt ljus
men krymper i sitt ekovalv
allt längre in

I hålans svarta ände satt de fångna
och gjorde planer för sin flykt
På klippan i det fria ovanför:
en hemlig öppning som en lyssnarpost
Ty allt som viskades i mörket under
steg uppåt och i klippans sprickor
rann orden ut till maktens väktare

Upproret slogs ner
“Dionysios öra” kallas hålan
efter tyrannen och hans list
Men några namn på fångarna i mörkret
finns det ej

(Ur diktsamlingen Flykter, 1985)

Hela tiden framhärdar Per i en hårdnackad proisraelisk position som gör honom omöjlig i de flesta sammanhang – utom expressens ledarsida. Radio Islam utnämner honom till “sionistisk agent” och det kanske kan tolkas som en komplimang.

Jag googlar runt och upptäcker att Åsa Lindeborg också brottas med Per (Länk)

Till sist kommer jag på mig själv med att tycka om honom. Trots att vi inte delar många åsikter är det nog så att jag ser en engagerad sökare. Framför allt är det en person som förtjänar att kallas liberal och även i någon mån intellektuell. Det är två ord som Jan Björklund inte skulle känna igen om de hoppade upp och bet honom i näsan.