Jag gräver bland gamla  understreckare från Svd:s arkiv och förundras över Sten Selanders presentation av Sartres novellsamling Muren

Länk

När man nu har tillfälle att i bokform förnya bekantskapen med de tvenne dramerna, bekräftas det intryck de gjorde från scenen: “Flugorna” är otvivelaktigt ett betydande diktverk, fast dess symbolik här och var verkar ganska oklar, medan värdet av “Inför lyckta dörrar” med dess bokstavligen talat eviga erotomani tycks mer diskutabelt. Och ännu svårare har åtminstone undertecknad att odelat uppskatta hans novellsamling “Muren”. Den är virtuost skriven, med en sorts kall frenesi, om den saken kan inte vara tu tal. Men ändå verkar den otillfredsställande; något väsentligt fattas. Delvis kan det intrycket bero på att bokens flesta noveller påminner om en ibland ganska osmaklig exempelsamling till Krafft-Ebings gamla “Psychopathia sexualis”; i dem alla utom titelnovellen konfronteras man med sexuell abnormitet av något slag. Och det måste vara något fel med en författare som på detta fascinerade sätt kretsar kring perversiteter. Naturligtvis kan också dylika motiv omvandlas till berättarkonst. Men knappast när abnormiteten uppfattas som här: som något ofrånkomligt, ett öde som människorna fogar sig i utan starkare protester eller konflikter. Kanske är denna uppfattning vetenskapligt riktig: men i så fall blir sexuell perversitet som stoff för novellistik jämställd med färgblindhet, rödhårighet eller någon annan, indifferent egenskap – eller med den ironiska slump som i titelnovellen låter den dödsdömde spanske frihetskämpen oavsiktligt förråda sin kamrat, som han vill rädda. Renodlad determinism må vara filosofiskt ovederlägglig: för skönlitteraturen är den dock ett dödligt gift. En diktare måste alltid tillämpa en sorts als ob-filosofi; han måste skriva som om vi vore ansvariga varelser med fri vilja, eljest förlorar hans dikt den inre spänning, varav den hålls uppe liksom ett valv, och därmed sin bärighet, sin förmåga att föra oss mot ett mål över avgrunderna. Avgrunderna får man se djupt ned i hos Sartre; men målet är åtminstone anmälaren ur stånd att upptäcka.

Det verkar som om Göran Hägglund inte är den första att hylla normaliteten.