Klickbar bild

När jag tog min pretentiösa och patetiska lilla bloggpaus var det med den stolta deklarationen att jag “skulle uppleva mer och beskriva mindre”. Denna hållning lät bra, men hade intellektuella komplikationer – menade jag att språket på något sätt skulle stå i motsättning till själva upplevelsen?

Jag prövar denna antiintellektuella och upplevelseromantiska hållning genom att att bara känna och inte behöva sätta ord på känslorna. I bästa fall befinner jag mig i ett starkt nu och varje försök till formulering leder då till en distansering. Språket är bra på att etikettera och jämföra upplevelser – men hjälper orden mig att känna djupare? Samtidigt finns det ett diffust tryck på mig att dela – om jag inte kan spegla mig i andras tolkningar av världen riskerar tillvaron att bli overklig.

Jag målar upp en bild av att det finns en klyfta mellan mig och språket. Jag tror att många sociokulturellt inspirerade pedagoger menar att det är språket som är själva verkligheten – det är när vi sätter ord på händelser som de tar form för våra sinnen. Då blir vi beroende av att ha ett rikt språk för att kunna känna djupt. Språket blir den högsta formen av kunskap och ett mål i sig. Skolans primära syfte är att se till att barnens verbala språk växer och alla andra uppgifter riskerar att bli oviktiga.

Jag försöker översätta de abstrakta resonemangen:

1) Jag är på vinprovning och den skicklige munskänken sätter ord på smaker som jag inte trodde fanns. Plötsligt känner jag den där tonen av bensin som bara finns på östsidan i Rhonedalens kalkhaltiga jordar. Språket fördjupar upplevelsen och orden fungerar som nycklar för att låsa upp hjärnans flöde av associationer. Men blev vinet godare?

2) Jag är ute i skogen och fågelsången är bedövande. För mig kunde det lika gärna varit vitt brus från teven – sången innehåller ingen information. Min vän fågelkännaren hjälper mig att peka ut de olika arternas läten och beskriver skillnaden mellan varnings- och lockrop. Efter ett tag blir ljudet en berättelse som tar form när jag blundar. Men blir fågelsången vackrare?

3) Jag lyssnar på en inspelning av Dylan. Det låter en aning slarvigt och oengagerat. Min kamrat ger mig en historisk och sociologisk bakgrund och förklarar omständigheterna för inspelningen, vilka musiker som deltar och vilka instrument, plektrum, strängar och förstärkare som används, Dylans äktenskapliga status, hur många ex. skivan sålde i Finland och vad Dylan egentligen menade. Jag dras in i berättelsen och fascineras av denna underbara detaljkännedom – men blir sången bättre?

4) Den lille vännen sitter mellan två vattenkannor. Den ena är designad av en känd dansk och har ett högt marknadsvärde på Tradera – den andra är köpt på Bo Ohlssons i Tomellila för en femma. Båda kannorna fungerar utmärkt för sin uppgift, men jag riskerar att avslöja min okunnighet när jag möter designkunniga kamrater. Bör jag skaffa mig en åsikt om vilken som är finast?

Efter några dagar av bloggtystnad anar jag att det var ett ganska konstigt projekt. Genom att sätta ord på de sinnliga upplevelserna gör jag om dem till berättelser och det blir möjligt att utsträcka känslan och njutningen över tid. Jag är en person som upplever genom att formulera. Ibland tänker jag till och med att det finns en mottagare för orden.

Språket är en del av mig – på gott och ont, och det går inte att skilja ut själva upplevelsen från mina tankar om den.

Det skadar inte att vara tyst ibland.