Jag läser le Clézios Afrikanen och blir starkt berörd:

“Varje människa är produkten av en far och en mor. vi kan vägra erkänna dem, att älska dem, vi kan misstro dem. Men där är de med sitt ansikte, sina attityder, sitt uppträdande, sina egenheter, sina illusioner och sitt hopp, händernas och tårnas form, ögonens och hårets färg, sitt sätt att tala, sina tankar, kanske också med sin livslängd – allt detta har fört oss vidare.”

Författaren beskriver sin far som med bakgrund på Mauritius, utbildar sig till läkare i det kolonialistiska England, gifter sig med sin franska kusin, arbetar under många år i Guyanas inland och Nigerias djungel för att slutligen återvända till Nice efter kriget som en trött man. För sonen är fadern en främling som är fångad i auktoritära mönster, men genom berättelsen anar man att livet som läkare i Afrika har varit ett stort äventyr. Det finns en kärlek till människorna och kontinenten som bränner till. Språket är lysande.

Samtidigt inser jag att boken handlar om mig. Vad vet jag om min far som har varit död i mer än tio år? Hur stor del av honom bär jag med mig?

Jag var fem år när vi flyttade till Malmö och far började på det stora företaget Sydkraft. Han var lantmätare och arbetade på juridiska byrån. Jag tror att hans jobb var att köpa mark av motsträviga bönder där det kunde byggas kraftverk, dammar och kraftledningsstolpar. På somrarna hade vi alltid detaljerade kartor och far pekade ofta ut ledningar som kunde ha kapacitet på 100-tals kilowatt. Jag har nog sett de flesta vattenkraftverk i Småland och Halland inifrån och är fortfarande fascinerad av tanken på att vatten kan omvandlas till elektricitet i en generator.

För mig var företaget oändligt stort och mäktigt. Kanske min far också såg sig som en del av det moderna projektet. Att elektrifiera landsbygden var ett stort steg – inte lika äventyrligt, men stort nog för en bondson från Sege.

Samhället behövde el och för de som satte sig på tvären fanns alltid hotet om expropriering. Det betyder att staten gick in och bestämde att företaget faktiskt hade rätt. Jag anar att en del förhandlingar blev lite underliga när den ena parten hade ett sådant trumfkort i bakfickan.

Den här romantiska bilden av Sydkraft som den stora goda tryggheten fick ett hastigt slut när Barsebäcksverket byggdes. Jag var inte bland de mesta aktiva kärnkraftsmotståndarna, men det var ingen merit bland mina vänner att ha ha en far som varit delaktig i planeringen av det som kallades “världens sämst placerade kärnkraftverk”.

Nu känns det underligt. Kärnkraftverket är stängt. Det mäktiga kraftbolaget Sydkraft som var ett flaggskepp för kommunalt ägande och samverkan såldes till ett tyskt företag och heter numera E-on.

På landsbygden hittar man fortfarande klisterlappar på elskåpen, men magin är borta. På ont och gott.