Min lille vän är ganska praktisk och intresserar sig mindre för teoretiska frågeställningar. När jag undrar över “vad är maskulinitet?” eller “Vad är feminism?” då försöker den lille vännen bara få sina handlingar att hänga ihop hjälpligt.
Jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen och är mörbultad av hur skickligt hon avslöjar attackerna mot den amerikanska kvinnorörelsen efter 9/11. Boken är bedövande effektiv och jag, som normalt sett försvarar medier och är ganska misstänksam mot medelklassfeminism, inser att det som hände i USA efter 2001 också kan hända här i en lågkonjunktur.
Dramaturgin efter attacken mot de två tornen krävde tydliga offer (kvinnor och särskilt brandmännens änkor) och å andra sidan hjältar som kunde bära upp den nya stereotypa mansrollen som skulle försvara dessa värnlösa kvinnor. Motståndet mot aborter, hetsen mot barnlösa yrkeskvinnor, patriotismen i att föda barn som ska försvara fosterlandet – sammantaget tecknar Faludi en bild av ett ovanligt korkat land med en press som tycks agera helt utan moralisk kompass.
Här blir skildringen en aning vag. Hur ser banden ut mellan media, politiker, ekonomiska makthavare och lobbygrupper? Rädslan för att inte vara tillräckligt patriotisk tycks ha slagit ut alla normala rationaliteter. Jag läser och blir argare och argare. Hur kan en tänkande människa beundra detta bedövande naiva land?
Boken är alltså riktigt bra – nästan lika bra som Faludis Ställd. Jag behöver inte så många andra feministiska böcker.
Tysta tankar 
Gym, herrtoaletter, klubbar, frimurare, bekanta sen skoltiden, tjänster och gentjänster.
Och så vidare.
Så ser banden ut.
LikeLike
Mina erfarenheter är helt annorlunda och jag kan inte enkelt översätta Faludis bild av ett hämndlystet och totalitärt patriarkat till svensk förskola. Det blir fort komplicerat här och teorierna hjälper mig inte att sätta ord på mina erfarenheter…
LikeLike
Vilket ju i och för sig kan bero på att vi inte haft något 9-11 här, bara en vag återklang. En vän till mig arbetar på en skola i en av sovförstäderna till New York. I hennes grupp av femåringar förlorade 17 av tjugo en eller båda sina föräldrar den dagen. Hon berättade om parkeringsplatsen vid pendeltågen, den hon ser från sitt köksfönster, hur magnituden av det inträffade blev verkligt för henne när de flesta bilarna förblev stående. Ägarna fanns inte längre vid liv. Utan den eller liknande erfarenheter tror jag det är svårt att helt sätta sig in i den verklighet Faludi skriver utifrån.
Vilket vi ska vara förbannat glada över, samtidigt som vi måste försöka att mentalt greppa att många av våra elever har varit med om liknande situationer.
LikeLike
Jo – det är omskakande på alla plan och jag minns känslan av att inte få nog av tevenyheter. Det var liksom mitt sätt att bearbeta en situation där allt brakade samman.
Boken är drabbande eftersom sorgen omvandlades till oblyg nationalism och i nästa steg legitimering av huvudlös utrikespolitik. Då var det bekvämt att luta sig mot nybyggarromantik med starka män och skyddslösa kvinnor.
Jag inser att kvinnors rättigheter är en mycket konjunkturkänslig företeelse.
LikeLike
Visst är det så. Kvinnor är de där extra, hopfällbara stolarna man har längst inne i förrådet, plockar fram när det behövs lite extra och sedan fäller ihop och stoppar undan igen.
Och det finner sig kvinnor som grupp i.
Det är dumt.
LikeLike
Urdumt! Hoppas du får tid att läsa boken – den är verkligen inte dum.
LikeLike
Kanske det, är på väg igenom födelsedagspresenten Fight Club just nu, och sedan väntar en liten trevlig hög. Kanske får Faludi plats längst nere i den.
LikeLike
Den kanske är mer spännande för mig som ibland närmar mig feministisk litteratur med en viss misstänksamhet.
LikeLike
Kan så vara, men kommer den i min väg ger jag den en chans, det lovar jag.
LikeLike