Anders Mildner skriver om de sociala mediernas svarta baksida – bekräftelsesökandet och längtan efter att bli känd. Oron för att inte locka besökare och den förlamande skräcken för att vara ointressant.

länk

Sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens kultur förvandlar oss alla, antingen vi vill det eller inte, till en sorts konstnärer. Våra liv är verken vi skapar och vi blir bedömda efter hur väl vi lyckas forma dem.

Det kan vara omskakande att fundera över ett twitterflöde ur ett sådant perspektiv.

Gemensamt för oss alla som använder sociala medier är att vi paketerar och för upp valda delar av våra liv på något som kan betraktas som en scen. Men det är inte helt oproblematiskt att ideligen saluföra bitar av sig själv.

Jag har gott om vänner som känner sig stressade över att de inte uppdaterar sina statusrader tillräckligt ofta. Eller som oroar sig för att de inte skriver tweets som är “bra nog.

Jag brottas en del med frågan och är inte alltid helt klar över mina egna drivkrafter. I bästa fall är bloggen en form för autentisk självreflektion eller politisk handling. Ett villkor för autenticitet kanske paradoxalt nog är att jag inte överanalyserar bakgrunden till varför jag skriver och delar med mig av stort och smått.

Det är lätt att hamna i försvarsposition och försöka bygga upp någon form av argumentation som skulle legitimera bloggen. Just nu väljer jag att hänvisa till en ogenerad lustprincip – jag känner för det.

En del av lusten är den där oberäkneliga och lätt tvångsmässiga kreativiteten som jag försöker överraska mig själv med. En naiv vägran att ha tråkigt och en barnslig tro på att det jag gör är intressant för andra.