Jag följer arbetet med att anpassa lärarutbildningens organisation till nya direktiv och ekonomiska ramar. Språket är ett viktigt instrument för att skapa ett intryck av att det är en naturlig process och vi får lära oss ord som turordning, arbetsbrist och kretsar.

Frågan är om det går att skapa delaktighet när det tycks finnas en uppenbar agenda som riktar sig mot den största lärargruppen? Vore inte det ganska bisarrt om alla uppskattade sin egen undergång?

Går det verkligen att hävda både arbetsbrist och behov av nyanställning (av disputerade) utan att specificera vad det är för arbetsuppgifter som försvinner?

Jag går i Vitabyskogen och  förundras över förödelsen på ett kalhygge. När jag  kommer hem googlar jag på frågan varför de lämnar enstaka stora träd. Svaret syns mig väl symboliskt:
– Det är för att gamla uvar ska ha någonstans att häcka!