Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Tysta tankar 
Lojalitet är svårt. Med vem skall man vara lojal och hur?
Jag anar en kommande dramatik och hoppas det inte blir så ödesmättat som titeln antyder…
LikeLike
ibland tar jag i – men vi är många som har varit tysta länge och nu börjar det bli för sent.
Lojalitet för mig har en viss ordning:
1) Barnen
2) Barnen
3) studenterna
4) Demokratin – läroplan – skollag – riksdag
5) Föräldrar
6) Arbetsgivare
Sedan kommer nog sådant som forskning, arbetskamrater och ett visst mått av självbevarelsedrift.
Konflikten mellan de olika nivåerna måste naturligtvis regleras med hjälp av någon form av moralfilosofi. Jag jobbar på det.
LikeLike
Ja du, det där med lojalitet är besvärligt ibland.
Jag är övertygad om att alla inom topp fem på din lista tjänar på att ni öppet tar ställning i de aktuella frågorna, och antagligen även arbetsgivaren i längden… I alla fall var det vad MAH lärde mig under min senaste kurs (skolutveckling); organisationen måste ha personalen med sig i visionen och i förändringar som görs för att lyckas i längden.
Kvar blir alltså bara personalen själv… Det är inte säkert att budbäraren belönas för dåliga nyheter, trots att de är oundvikliga…
LikeLike
Jo, skolutveckling är ett spännande ämne som under 90-talet associerades till decentralisering och självständigt tänkande lärare som vågade stå upp för lokala visioner.
Det känns som om det finns andra sätt att se på begreppet som mer handlar om styrning och lydnad.
Antagligen går dessa två modeller inte att förena. Men jag tror att det här med att ha personalen med sig går att tolka utifrån någon form av teknologisk chefsmodell. Att ha implementerat något framgångsrikt och ha skapat effektiva incitament…
Urrrrrrrrrrrrrrrrrrk!
LikeLike