Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tornhuset och fiskargumman
Tysta tankar 
Min uppfattning är sedan länge att alla “akademiska yrkesutbildningar” i stor utsträckning borde skötas av skickliga praktiker. Till exempel kan jag inte se att en forskare har något att tillföra i kurser om att omhänderta en alkoholpåverkad bråkstake, där bör en duktig, erfaren polis kunna göra ett bättre jobb med att förklara juridiska, psykologiska och tekniska dimensioner som man bör vara medveten om för att göra gripandet.
Detta resonemang går att överföra rakt av till lärare eller sjuksköterskor och läkare, exempelvis.
Däremot så bör teoretiska baskurser läras ut av någon med forskarbakgrund, eller en annan person som är väl fötrogen med det vetenskapliga läget när det gäller frågor om lärandets villkor (pedagogikkurs på lärarutbildningen), tolkning och praxis av polislagen och annan relevant lagstiftning (juridikkurs på polishögskolan), osv.
Problemet kan kanske vara att man slarvat med kraven på studenterna när det gäller hur mycket av teoretiska kunskaper de ska kunna (och ha aktuell) för att få examen. Annars blir man rätt lätt fången i sin lilla praxisvärld, men det kanske man bli ändå. 😛
Vad hände förresten med VFU?
LikeLike
VFU är Malmö högskolas paradgren (fast vi kallar det VFT)
Idén med nära samverkan med skolorna till ömsesidig nytta har fallit väl ut och nationellt sett har det fungerat ovanligt bra. Vi som är högskolementorer har tillbringat mycket tid ute på skolorna och det har varit en del av basen för vår trovärdighet.
I HUT finns det en helt annan modell och då kanske det är till att börja om från början. Vi vill inte se skolorna som “träningsskolor” där man övar på det man lärt sig. Den reflekterande praktikern förväntas göra erfarenheter som bearbetas – och det fungerar åt båda hållen.
Vi är nog ganska överens!
LikeLike