Jag är svag för drivande berättelser. Många av mina favoritböcker har inget tydligt syfte och gränserna mellan fiktion och författarens liv är ofta flytande. En del av mina tankar om hur litteratur bör vara utvecklade jag tillsammans med Örjan Gerhardsson och Anders Ramsay under vintern 74/75 då vi läste litteraturvetenskap i Lund.
Nu har Örjan skrivit en bok som delvis tar avstamp i våra diskussioner i köket på Lilla Algatan och det är en hisnande känsla att uppleva dem igen. De flesta av tankarna håller fortfarande och antagligen formade vi varandra mer än vi förstod.
Boken Antikvariat Kalebass är en djärv konstruktion som förenar dokumentär självbiografi (det finns ett register över verkliga personer) och en mer fiktiv del (ja det finns ett annat register över påhittade figurer). Det fungerar och känns inte manipulativt. Författaren använder inte det äkta för att sälja det påhittade – samtidigt finns en medvetenhet om problematiken i det allsmäktiga och allvetande författarperspektivet som gör att jag måste vara på helspänn.
Jag älskar historien från det bedagade antikvariatet och hade gärna läst mer om läraren Björn som trollbinder en klass genom att till rektorns förtvivlan lotsa en klass genom högstadiet med hjälp av berättelser, berättelser och berättelser.
Samtidigt är jag alldeles för nära historien för att kunna skriva något som liknar en recension – det får bli något annat.
EN REKOMMENDATION!
Ingen genusfråga på omslaget? 😉
Men allvarligt, det verkar vara ett bra lästips!
/Janis
LikeLike
Har jag missat något!
Förhoppningsvis har jag inte blivit besatt av genuseriet…
LikeLike
Pingback: Om att älska böcker « Tysta tankar