Jag började arbeta på Lärarutbildningen 2002. Det var året efter att den förra nya lärarutbildningen sjösattes och vi vikarier fick vi till stor del försöka hålla resterna av den gamla utbildningen flytande. Den ordinarie personalen var djupt engagerad i att förverkliga något som kallades Malmömodellen, som jag efter hand förstod var ganska unik i sin tolkning av utredningsdirektiven. De andra lärosätena undrade vad vi höll på med.

Det fanns en ideologisk djärvhet som var smittande för oss som befann oss inom Olle Holmbergs kraftfält. Det gick inte att förhålla sig neutral till visionen om:

• Fusion av VFT, huvudämne och allmänt utbildningsområde
• Den “reflekterande praktikern” som förebild
• Ömsesidig nytta av samarbetet med partnerskolorna
• Tidig praktik och betoning av kontinuitet
• Arbetslaget som handledande enhet
• Betonandet av de gemensamma dragen i olika former av lärarexamina. Förskollärare och gymnasielärare läste ibland tillsammans. Ett uppriktigt försök att montera ner hierarkier.

Läs Berättelsen om en lärarutbildning

Baksidan av denna hängivenhet kunde ibland vara en aning distanslösa lärarutbildare  som oftare diskuterade vad “Olle egentligen menade” än tänkte själv. Olle hade dessutom förmågan att omge sig med medarbetare som kunde bryta ner visionen till budget och kursplaner.

I ljuset av de senaste attackerna från staten mot lärarutbildningen är det lätt att bli nostalgisk. Jag läser det senaste numret av Pedagogiska magasinet och saknar min stridbare förre chef.

Länk till PM 2/09 – gå till sidan 69

Göran, Ingrid, Olle och Bo

Idag hukar de adjunkter som bär upp stora delar av grund- och uppdragsutbildning och inväntar uppsägningar. Självförtroendet är en aning darrigt och i arbetet med att skapa en konkurrenskraftig ansökan om examensrätter säljs de flesta ideal ut ganska lättvindigt. Maktpositionerna förändras och nya allianser uppstår.

Länk till Malmö högskolas hemsida